Det är molnigt, kvavt och ovanligt tyst den här morgonen. Bara jag och katten som är vakna än så länge. Pontus och Lynn ligger och sover inne i sovrummet och jag sitter här i vår soffa och funderar på tiden, livet och känslorna. Som vanligt. Igår började Lynn skolan. Det gick ett sus genom min kropp när vi vinkade av honom. I ett led med hans framtida vänner kilade han iväg upp för trapporna till den plats där han ska vara nu i sju år i sträck. Jag minns inte när jag började förskoleklass, eller sexårs som det väl hette på den tiden, men jag minns starkt första dagen i ettan. Jag var sju år och längst i klassen. Mamma och pappa stod längst bak i klassrummet i sina frisyrer som hängt kvar sen 80-talet. Blekta toppar, korta luggar och hockeyfrilla. Vår skolfröken Els-Marie som alltid hade matchande väst och kjol till den vita blusen och säsongsenlig brosch hälsade välkomna, spelade på det lilla pianot och så var framtiden igång. Men jag minns kanske ännu tydligare när jag började fyran. Min första skoldag i Stockholm. Vår klassföreståndare satt i varm ullkostym och svetten rann ned för hans panna. Han var helt nyutexaminerad men i mina ögon var han en äldre herre. Så såg man ju på alla över 25 när man var barn. De stora, som bestämmer och i vars händer man lägger sitt liv. Jag tänker en del på det där med ödet. Att vi hann få Lynn innan de var tvungna att ta bort min livmoder för att rädda mitt liv. I fem år har jag tänkt på hur det förändrar mig och mina drömmar, på Pontus bild av vad vi skulle ha tillsammans, men nu tänker jag bara på honom. Han låg där i sin lilla plastsäng och öppnade sakta ögonen för sex år sedan när jag inte hade någon aning om hur livet skulle bli. Vem han var och vem jag var. Vilka vi skulle bli tillsammans. Lynn blev ett endabarn och det har jag ju skrivit om här hur det känns. En sorg blev ett öde blev ett fullt liv. Det suger till i min mage. Vem kunde tro att vi skulle få en kille som är kärleksfull och tokig, showig och fundersam? En exakt mix av Pontus och mig. I utseende och personlighet. Två släkter med konstnärer, Gotlandsliv och stadsliv. Nu står han där med sin stora ryggsäck och öppnar ögonen igen. Ett nytt liv börjar. Hans alldeles egna värld att utforska och lära sig om sig själv och hur man är med andra i. Det sociala spelet och glädjen att upptäcka sina egna intressen. Han kommer bli en full person här, i den här skolan. Kanske hitta vänner för livet. Såna vänner som jag på lördag ska äta middag med och prata om just detta. 30 år senare. När han står där, redo att kasta sig ut i livet, tänker jag på hur tacksam jag är att det blev just så här. Jag kan inte önska mig något mer. Livet blev perfekt. Han är perfekt. Han är så modig och vacker och rolig. Jag längtar efter honom den timmen de är uppe i klassrummet själva. Jag vill höra om hur det var, hålla hand och promenera genom stan tillsammans. Hans tankar och mjuka hud. Kärleken växer verkligen med åren men vissa milstolpar får hela marken att gunga. Då tänker jag på att allt det där jag fantiserade om som liten. Det har jag nu. Och han har allt det framför sig.
