'Testing testing 123' Jag trycker på send och lägger snabbt bort telefonen. Nu är det gjort, smset är skickat och efter en halvtimmes överläggning blev det ju helt okej ändå. Jag hoppar bort till sängen där Anna och Louise fotograferar med Annas kameror. Hon har en i varje pastellfärg. Polaroider på den turkosa teven och inramade klänningar på väggen. Jag förtränger smset för att inte räkna minuter sen det skickades och hoppar in i bilden. Anna fotograferar mig bakom spetsgardinen med min nya kamera. Min blogg har varit uppe i två dagar och jag älskar den redan. Äntligen kan jag få visa turkosa teveapparater och sådana här perfekta magknipskvällar som man inte kan förklara till några som lyssnar och pratar tillbaks. Louise och jag ställer oss på den lilla balkongen efteråt. Den är täckt av en blomljusslinga och man ser ut över hela Stockholm när man lutar sig ut. Vi är högst uppe på Mariaberget och Louise har hånglat med en fransman på den här toaletten säger hon. Då piper telefonen. 'Det funkar.' Jag tittar ner på Söder mälarstrand och Louise mun som rör sig och förklarar med händerna hur det känns att dra fingrarna genom hans hår men jag tänker bara att vad svarar man på det här? Tidigare hade han skickat en siffra ur telefonnumret varje kvart på facebook och nu hade jag hela. Louise visar hur hon är lutad mot handfatet och jag skickar: 'Vi måste ses ikväll. Nu' I två månader har vi gått hem efter Trananmiddagar, möts i baren på Morfar Ginko och inte lämnat varandras ansikten. Det går inte längre. Jag orkar inte chansa på att ses. Nu måste jag få dig, få kontroll. Inget svar. Louise och jag går in igen. Resten av kvällen dricker vi cava i de rosa svarvade glasen som Anna fortfarande har och drömmer om när hon flyttar till Paris. När fransmannen hon träffade på Myspace ska bli pappa till hennes barn och när Louise ska träffa sin alldeles egna fransos. Jag vill inte ha någon fransman, jag vill ha en blek copywriter med snälla ögon och avklippta vantar. Jag vill ha honom på riktigt, inte bara på slump. Men jag får inget svar ikväll, han lämnar mig så. Vi säger hej på sms en gång till när jag är på Riche några dagar senare, han ringer en söndag och kommer över med Donny Darko på dvd som vi ser hela av i tysthet innan vi rör varandra och sen blir det inget mer. Jag flyttar från min lilla lägenhet, skär mig i tummen när jag frostar av frysen för sista gången och så träffar han en skönhetsredaktör. Jag börjar dejta en annan kille som också bara skickar kryptiska sms. Han står på händerna mot min vintagetapetserade vägg och så ringer jag och gråter för att han ligger med sin kompis och säger ingenting och jag orkar inte att allt ska vara så avslappnat hela tiden! Två månader senare sitter vi på Tranan , jag tror det var Carl Fredriks födelsedag fast det kan vara vilken kväll som helst för såhär i efterhand var vi där jämt. Sandra, Ludvig, Carl Fredrik, Devi, massa andra och jag sitter där uppe bland rutiga dukar och kopparväggar och inte där nere bland pinballspelande öldrickare. Vi dricker dagens och glömmer bort att det är en restaurang och att man kanske inte ska prata så högt och livfullt med armarna som vi gör. Vi tänker snarare på natten och spänningarna i rummet och så frågar han copywritern med avklippta vantar som jag legat med tusen gånger men som inte riktigt vill ha mig ändå om vi ska dela på en öl. Ögonen är så där snälla igen, efter flera veckors tystnad. Då piper det i telefonen. 'Jag slutar vid två, ska jag komma förbi?' Jag svarar smset snabbt och tittar upp. - Nej tack säger jag, jag måste hem. Du får dricka den själv. - Vart ska du? - Hem. - Du ljuger, säger han med ett snett leende på läpparna. - Nej jag ska verkligen hem, säger jag och pussar honom på kinden. Så hoppar jag på tunnelbanan, springer in i duschen och låter det varma vattnet rinna över min kropp och smeta ut eyelinern som Sandra fångade på bild tidigare på kvällen. När jag låtsades vara så där avslappnad och självklar i gänget som jag trodde att han ville jag skulle vara. Jag öppnar köksfönstret på vid gavel och låter den kalla aprilluften skölja över mitt ansikte och ta bort alla spår av Tranan. Så kryper jag upp där i hörnet av fönsterbläcket, plockar fram en bok och låtsas läsa. Det knyter sig i magen och så ser jag honom. Man ser hatten på tusen meters håll. Jag skulle kunna se den med förbundna ögon. Han kommer fram till fönstret, ställer sig på tå och jag slänger runt mina armar och ben runt hans kropp. Han luktar varmt efter promenaden och ler stort med glugg och rufslugg. Tur att du är här, säger jag. Tur att du är så självklar. Så går vi in, det blir inga svåra sms sen, eller stå på händerna eller gråt framför frysen. Det blir bara du och jag, och självklarheten. A short text about my final year of being single and the guys I got hung up on. Damn you.
