Det är så lätt att glömma, hur allt började. Jag minns fragment, klädesplagg och dofter. Det var en vår när jag var extra osäker och famlade i mörkret inne på dansgolv för att kanske lyckas fatta tag i rätt tröjärm. Jag dejtade två killar samtidigt, som nu är mina vänner, och det klickade aldrig hela vägen. När man är ung och det inte funkar försvinner ju oftast personen och det är lättare att säga han var en douche. Men här var det lika mycket jag som var det. Eller kanske ingen av oss, det bara var inte rätt för oss två då. Men med en 23-årings självkänsla och självförtroende blev jag både sårad och kränkt i jakten på den stora kärleken. Visst, man kan ha kul på vägen dit men var är han? Jag lärde mig vilka killar jag inte passar ihop med, de som rör sig smooth mellan samtal i rummen, de som skrattar och väntar länge med att svara på sms. De som bara bär på mörker eller ljus. Men var är han, som är allvarlig men öppen?Jag hängde mycket på Spy bar då. Det var slutdestinationen för varje utekväll. Först en stor långbordsmiddag på Tranan där vi tog över och pratade högt över borden, alla i sin speciella outfit. Vi lekte viktiga och kulturella, kreatörer och journalister utan äkta sår eller erfarenhet. När kaffet stod på bordet frågade alltid någon: Spy bar? och vi åkte i taxikaravan dit. Man rörde sig i flock då, in i taxibilar, fram till vakten, upp till garderoben, mot baren, in på dansgolvet. Vip-rummet hette gubbrummet och var man inte där kunde man lika gärna åka hem. Då hamnade man utanför klungan. En dag fick jag nog av allt och gick ut ändå, till den lilla baren i det så kallade vita rummet. Där stod han. Jag såg honom direkt och gick mot honom som att en magnet drog i mig. Han stack ut för han var två meter lång, hade en gammal hatt och utstrålning som att det fanns något annorlunda där, inte bara en önskan om att synas. Det var något som kändes som hemma.Pontus och jag åkte hem första kvällen. Jag brukade inte göra så utan träffade bara killar jag verkligen kände, men det var något tryggt över honom som kändes bekant. Vi hade också många gemensamma vänner visade det sig i taxin hem till mig. Jag bodde i en etta med alkov på Samaritgränd då. I samma hus som jag flyttat till när jag gick i gymnasiet men i en liten större lägenhet på bottenplan med romantiska tapeter. Det var på grund av tapeterna som jag flyttade dit, ett typiskt 20-årsdrag tänker jag idag. Man kan ju tapetsera vilket rum som helst. Men det förstod jag inte då utan det var som att Versailles visade sig i den lägenheten och jag var ämnad att ta hand om den. Allt skulle brinna upp två månader senare, men nu när jag släppte in den långa killen från Spy bar visste jag inte det såklart. Vi vaknade på morgonen och jag då som nu får alltid en lust att gå upp och ut. Det måste röra sig framåt på morgonen, jag kan inte ligga här och såsa. Jag behöver också veta vad det här är för person. Vad finns där inne mer än det här som ligger i min säng? Vi gick ut och köpte croissanter och kaffe, promenerade till Monteliusvägen och tittade på Stockholm tillsammans. Han hade en sån där liten telefon som man flippar upp och så skrev han upp mitt nummer. Fyra dagar senare ringde han. Jag minns att jag var hemma hos Thomas Hall, min systers kompis, i hans lägenhet på Stureplan. Där brukade vi ha stora fester men nu var allt över. Man kände det i väggarna. Den här tiden är förbi och allt är på väg in i nästa fas. Det farligaste man kan göra då är att krampaktigt hålla sig kvar, man måste släppa taget och glida med. Jag tänkte på killarna jag träffade, svarade och bestämde att jag skulle komma förbi Nada där han spelade skivor dagen efter. Hans röst var så himla konstig, hes liksom. Precis som pappas. Vi gick hem till mig igen efter spelningen och han berättade att han jobbade på Pocket shop. Killar som läser har alltid varit hett tycker jag. Det började med min första kille. Han är filosofiprofessor nu och ibland ser jag honom i cykelhjälm med sina två döttrar på Djurgården. Vi säger hej och jag går med min man och vårt barn och känner stoltheten. Kolla, det gick bra för mig också, vad fint för oss! Den här morgonen vinkade jag hej då till Pontus vid tunnelbanan och vi bestämde att vi skulle gå på en dejt. En riktig dejt. Nästa gång vi sågs var det på restaurangen Berlin. Han hade en randig stickad tröja som jag tänkte kanske var en tjej-tröja och vi åt smårätter och pratade om jobb, familj, vilka vi var. Det fanns så mycket som stämde. Hans pappa var konstnär, precis som min. Veckan efter hämtade han mig på mitt jobb på Beyond Retro och vi promenerade runt på söder. Gungade i parker, gick hem till mig och tittade på musikdokumentärer och hånglade. Två månader senare låg jag i hans säng i lägenheten i Bandhagen. Min lägenhet hade brunnit upp, festerna i Thomas lägenhet var slut, det var avdukat på Tranan och killarna jag dejtat hade hittat tjejer som passade dom. Som också kunde röra sig smooth mellan samtalen. Är jag din flickvän nu? frågade jag och han sa ja. Är jag din pojkvän? Det var så det började. 💌
