Jag har haft många förhållanden, en del förälskelser men bara en kärlek. Ända sen jag var liten och tittade på mina föräldrars team-känsla visste jag att det var det jag ville åt. Nu är de iofs inte gifta längre och min pappa har gift om sig, men att vara gifta i 30 år och ta hand om tre barn tills de flyttar ut är ändå mer än vad många relationer orkar med. Jag jämför mig inte längre med dem, för jag är vuxen nu, men jag vill fortfarande vara team med min kille. När jag träffade Pontus visste jag att vi skulle vara tillsammans länge. Han var konstnärlig som jag, gillade samma saker, hade samma dygnsrytm och var ständigt positiv. Jag är lik men olik, kommer från mycket mer "negativitet" men just därför kompletterar vi varandra bra. När han ser glaset halvfullt ser jag det halvtomt, men vi båda gillar innehållet och vill dricka lika fort. Vi är team, men vi är inte samma människa. Vi har varit tillsammans i nio år, gifta i åtta och varit med om många kriser tillsammans. Jag visste att jag gifte mig med en lojal person, och har därför haft möjlighet att verkligen gå igenom känslorna, sorgen, lyckan och allt annat som behövs för att kunna sörja, fira, gå vidare. Jag har aldrig begränsat mig för Pontus, aldrig gjort mig till. Han har från dag ett fått mig att våga vara mig själv, gräva i känslorna och reda ut vem jag är. Under åren vi varit tillsammans har jag hittat mig själv där i djupet, blivit en mycket mer komplex person. När man lever med samma människa så länge så hittar man en rytm. Ibland går det uppåt och ibland går det ner. Till slut skrämmer inte dipparna längre, utan jag ser dem som vila. Vila från relationens ansvar. Men sen, så fort gnistan är där igen tar jag den vid hornen och vågar kasta mig ut, följer gnistan och blundar. För jag är inte rädd för honom, inte rädd för oss. Jag vill verkligen leva med honom tills jag dör, jag vet att det inte finns något annat där ute som är enklare, roligaste eller bättre. Men det är inte fantastiskt hela tiden, men det är fint. Tricket för att hålla ihop, iallafall de tio år som vi snart levt med varandra, är att aldrig bli elaka. Alltid visa sin egen skörhet och inte projicera den på den andra. Man kan ju inte förändra en person. Man kan aldrig få någon annan att bli bättre, hur mycket man än vill. Man kan bara inse att detta är allt som finns och om det ändå är okej så är det bra. Däremot så kan man förändra sig själv. Testa sina egna gränser, rannsaka sig själv och se till att man beter sig. Hur reagerar jag oftast i bråk? När blir jag extra kär? Ha koll på sig själv, och göra de härliga känslorna lättare att existera. Att ha något som man båda älskar att göra är nog bra. Leva i nuet men ändå planera tillsammans. Drömma, projekta, skratta, vara syrliga (mot andra bakom deras rygg, hehe), smsa mycket, våga vara tysta i soffan ibland men ändå vara nära. Lika mycket som man sitter vid olika sidor av bordet och babblar ska man vara tysta i varandras armar. Det för en samman tror jag. Jag har ingen aning om hur livet ser ut framöver. Det kan hända precis vad som helst, men när det gäller relationer så brukar det smyga sig på. Viktigt att inte låta det taskiga, trista, ohärliga komma krypande. Stoppa det innan det är för nära. Kanske är vi tillsammans för evigt, kanske inte. Det gör mig inte så mycket att inte veta. Det enda jag vet är att om vi är vänner när vi skiljs åt så kommer livet bli så mycket bättre, och det är det enda sättet att fira vårt liv tillsammans. Den trevliga bieffekten av att tänka så är ju att man kanske lever ihop längre, och det vore ju mysigt eftersom vi lovat varandra det. ?
