Det är augusti och klockan är strax före midnatt. Det är mörkt men inte helt svart. Mörkblått, precis som vattnet och mitt nagellack. Jag står i dörren på Trädgården med gästlistan i ena handen och en stämpel i den andra. Precis som jag gjort varje helg den här sommaren. Sommaren vi var tjugoett. Det börjar bli lite kallt nu. Min citrongula trenchcoat värmer inte så mycket och Stockholms sommarnätter är vackra men kyliga. Som Garbo. Vid trappan ner från fleminggatan ser jag henne. Caroline studsar ner längs grusgången med Becky i ena handen. Jag lyser genast upp och vinkar stort. Hejdar mig efter en stund och snörper på munnen så ingen i kön ska se hur exalterad jag blev. Nu ser de mig och Caroline tränger sig förbi hela kön, kommer nära, lutar sig över de röda sammetsrepen. Svart eyeliner och röda läppar. Hon har en avbruten och ledsen blomma i bakfickan som vibrerar lite i vinden och fäller blomblad. Hon är full och blond och så himla vacker. Varje gång någon sa att vi var lika knöt det sig i magen, systrar brukade folk fråga. Elsa, den här är till dig! säger hon och jag tar emot blomman från hennes grässmutsiga fingrar. Hon har ganska knubbiga fingrar fastän hon är så smal, det och hennes platta fötter skäms hon över fast inte ikväll för nu verkar hon lycklig. Lycklig i högklackat och med Becky i ett hårt grepp i ena handen. Becky har tänder överallt och skrattar högt. Hennes ansikte ser ut som rådjur och skogen. De passar bra ihop tänker jag och åh vad roligt vi tre hade hemma hos carolines pappa när han fyllde femtio hinner jag säga innan de rusar in i folkvimlet. Vad roligt det var att sjunga med i lejonkungentexterna! Nu hör hon mig inte längre, hon är inne nu, på dansgolvet säkert med sin kamera som hon smygit fram vid höften för att fota zebraleggingstäckta dansben och ovetande kärlekshångel. Hoppas hon är kvar när jag slutat vid två tänker jag men det är hon inte. Då har hon gått och det är sista gången jag får se henne. Två veckor senare står vi runt en brits i ett iskallt kapell som mest ser ut som ett garage och jag är så arg. Så himla arg på världen. Hela dagen har jag suttit i skärmarbrink, ätit sura körsbär i tystnad och sett sunes sommar om och om igen för att göra mig redo för att gå och säga hejdå. Hon får en blomma på bröstet och jag klämmer hennes kalla knubbiga fingrar för sista gången och sen är det slut. pic. ginnybranch A text about when I met my friend for the last time.
