Det är lätt att säga efter bara fem år. Vi är så himla kära och det kommer vara vi för evigt. Det är lätt att säga efter två veckor. Vi borde skaffa barn. Det är lätt att säga efter fem minuter. Vill du snälla följa med mig hem? Vargen och jag blev megablixtföräslade. Eller, vi hade ju de där månaderna i början när man är försiktig med vad man skriver på sms, vem som sist tog kontakt på chatten och vad man ska fråga om vi kan göra nästa gång för att det ska kännas spontant och självklart. Vi träffades ute, gick hem, bytte nummer och började dejta. Jag har alltid varit himla otålig och självsäker när det kommer till killar och visar liksom vad jag vill direkt. Tredje gången vi sågs gick vi på riktig dejt, en restaurang, och jag kunde vänta till ungefär efter desserten med att rycka i hans kavajärm och dra ner honom till mig för att hångla. Ville att det inte skulle gå tre minuter utan att vi hade fysisk kontakt. Ett par veckor efter det kysste han mig mot en köksbänk framför alla mina spökande ex på en hemmafest där han inte kände en enda person. Jag visste att jag ville ha honom. Jag visste att det var menat att vi skulle bli. Jag såg liksom allt detta innan det hände, hur vi vågade tillsammans, fixade våra egna drömjobb sida vid sida och peppade varandra genom livet. Det var på en hårsmån att vi skaffade barn efter bara ett par veckor. Våra kroppar och hjärnor försökte liksom lura in oss i det. Jag var helt snurrig av förälskelse. Sen blev det vardag. Vanliga dagar med bråk om att jag stökar ner och han som aldrig säger vad han känner direkt. Familjer som fuckar ur och litervis av tårar som var tvungna att torkas bort av någon. För första gången slog tanken mig att det kanske inte skulle vara vi för evigt. Jag hade såklart tänkt den tidigare och sagt det högt. "Det är ju inte säkert att vi lyckas vara gifta och lyckliga tills vi dör, men nu är nu och sen är sen". Sa bara så för att låta klok. Mina föräldrar har alltid varit mina största förebilder. Får jag bara en procent av deras coolhet, smarthet, drift och snygghet dör jag lycklig tänkte jag som tonåring. Jag vill också vara ett team. Men så var det ju just den saken. Att vara tjugosju när man inser att ens föräldrar inte är gud. Är det normalt? De är bara vanliga människor och efter trettio år var det slut. Jag kommer kämpa så himla hårt. Göra allt jag kan för att Pontus och jag ska få ett långt och lyckligt äktenskap. Efter fem år tillsammans känns det fortfarande som att jag är tjugotre och bläddrar igenom alla hans facebookbilder bara han är borta från stan tre dagar. Jag kastar mig över honom när han kliver in genom dörren med bagaget och drar inte längre bara i kavajärmen. Jag vill att det alltid ska vara så. Jag vill aldrig att det ska bli tråkigt, jag är så himla rädd för det. Men mest är jag nog rädd för att jag inte ska förstå. Helt plötsligt stå där, sextio år gammal och inte fatta vad som hände. Det är så obeskrivligt läskigt att tänka på framtiden. Jag som inte ens vet vad jag gör i mitt liv om ett år. Absolut inte om fem. Jag vet bara att jag aldrig vill glömma bort mig själv. För även om nu är nu och sen är sen och allt det där så vet jag iallafall en person som alltid kommer finnas med. Det är jag. Ingen att hångla med kanske, men ändå nåt. Står jag ut med mig själv kanske jag klarar av en relation också, och inte gör om samma misstag som gud. About loosing a bit of hope of living happily ever after when you see other people falling apart.
