Det är svårt att veta hur det kan komma sig att en kille man träffade en sen natt på Spy bar plötsligt visar sig vara ens livs stora kärlek. En person man sen kommer tillbringa massor med år med, skaffa barn med och vakna upp bredvid varje morgon som att det vore det mest självklara. Det är omöjligt att veta i stunden, men för mig visade det sig ganska snabbt varför jag kände att Pontus var rätt för mig. Jag har alltid haft lätt för att bli kär och alltid trivts i relationer. Min första kille träffade jag när jag gick i sexan och redan då ville jag leka riktig relation och fastän han var ett år äldre kände jag att jag kanske behövde hejda mig för att inte skrämma honom. Sen visade det sig att det var han som blev ledsen när jag sa att det var slut. Så underliga killar är tänkte jag då. De vill inte när man vill och sen vill de när man inte orkar vilja mer.Att ta saker på allvar och göra det ordentligt har alltid varit en trygghet för mig. Mina pojkvänner jag hade efter var alla seriösa och jag var dödskär i varenda en. Jag är dock helt säker på att jag aldrig hade kunnat vara tillsammans särskilt länge med någon av dem, just för att vi kanske inte var helt kompatibla utan det var förälskelsen och trivseln av att vara i relation som gjorde att vi höll ihop. Kallar man det att vara kär i kärleken? Eller är det kanske exakt så det ska vara när man växer upp. Relationer med olika typer för att känna sig fram och hitta vilka parametrar som är viktiga för en i det långa loppet. Jag hade tex aldrig kunnat vara tillsammans länge med en person som inte svarar snabbt på sms, som inte gillar att kommunicera, som gärna skojar om läskiga saker så man får hjärtklappning, som utmanar och tycker man är en tönt om man inte riskar lite. Då hade jag inte kunnat lita på mitt eget signalsystem och tvivlat på mig själv hela tiden. Jag är väldigt dålig på spel och vill ha raka rör, så en hal kille som hellre har spänning än trygghet är inget för mig, men de är lätta att bli kära i såklart. Kanske har jag trott att killar som är snälla och trygga är tråkiga, och så kan det ju också vara. Vissa har ett för inrutat liv och för lite äventyr för att det ska bli en match, men det märks tidigt tycker jag eftersom passionen falnar och man till slut blir vänner. Äkta långsiktig kärlek tror jag man finner när ens trygghets- och äventyrs-grafer korsas på exakt samma ställe. Då visar det sig nämligen att man vill leva ungefär samma liv och då behöver man inte ha liknande intressen för att vara kompatibla. Det är snarare en fördel tror jag. Så det finns något att prata om och egentid att njuta av. Däremot är det härligt om man tycker om att lägga pengar på samma saker, vara lediga på liknande vis, har grundläggande politiska åsikter som stämmer överens och att han luktar underbart förstås. Det är tyvärr bara det senare man kan gå på en blöt natt på Spy bar, men då får man göra det och följa med så länge det känns härligt.Jag märkte ganska tidigt med Pontus att jag kunde lita på honom. Han ringde efter fyra dagar och bjöd in mig till en klubb han spelade på och efter det bokade vi en riktig dejt. Det var inte svårt eller krångligt, men det var alltid pirrigt. Samtidigt som jag började träffa Pontus dejtade jag två andra killar också och det gjorde det tydligt att det var dags att välja riktning. Att ställa dem mot varandra gjorde att jag kunde se vad som var de avgörande faktorerna. En person jag alltid kan lita på, det är det viktigaste för mig.Sen har det inte alltid varit lätt, absolut inte. Jag minns när vi var nygifta och det inte alls kändes som jag trodde. När jag ibland kunde snegla på andra par och känna avundsjuka. I flera år hade vi det tufft när jag var sjuk och blev deprimerad. Det måste varit svårt att vara gift med en person som känner kroppsdissociation och som kanske aldrig skulle bli glad igen. Men samtidigt är jag nästan säker på att just de svåra åren gjorde att när vi sen kom igenom de var vi kärare än någonsin. Jag vet inte varför det är så, men det liksom släpper på så många små krav och måsten och livet blir lättare tillsammans. Kanske för att jag kom närmare mig själv och blev mer kärleksfull då han alltid stannade vid min sida. Vad vet jag.Jag känner med hela mitt hjärta att Pontus är samma kille som jag träffade för 16 år sedan på Spy bar. En kille som också har konstnärsföräldrar och som vet exakt vad det innebär. Som är rimlig och rolig och ger mig rys när han sätter sig vid ett piano och kan spela precis vad som helst. Som är en ledartyp men med omtanke om alla. En stark person, till mitt svaga. Men också en medgörlig och mjuk till mitt starka. Det är svårt att veta hur det kan komma sig att en kille man träffade en sen natt på Spy bar plötsligt visar sig vara ens livs stora kärlek. Men när man vet så vet man, att det är vi. ❤️
