Jag har ju varit lite hemlig med mycket den här våren. Det har inte riktigt varit meningen, men vissa grejer måste man ha klart för sig själv innan man pratar för mycket om. En av de sakerna som jag gjort är nu över så då känns det okej att berätta. Jag har velat ha det som mitt eget under tiden. Inte sagt till så många kompisar, inte velat jinxa. Dessutom har jag varit osäker på om detta är rätt tid för mig, och därför har jag bara velat gå på känsla och inte övertänka. Men nu är alltså resan slut. Det kommer inte bli något med detta den här gången. Så nu kan jag berätta. Jag har sökt in till scenografilinjen på Stockholms konstnärliga högskola, alltså gamla DI. Det är en heltidsutbildning på tre år som bara tar in tre elever var tredje år. Jag har haft hemsidan som ett bokmärke på min mobil i många månader. Sen jag kom på att jag skulle söka. Och vips en dag innan jul stod det att för första gången på tre år var antagningen öppen. Jag visste att jag var tvungen att ge det en chans. För vad ska jag sitta här och jobba på i trygghet för om jag inte vågar utmana mig själv och vad jag går för? Jag kanske kan bli en utmärkt scenograf. Jag har ju alltid drömt om att jobba inom teatern. Så under min tyngsta influensaperiod i julas skrev jag ett långt personligt brev, skakade fram slutbetyg och skrev mitt livs första cv. Skickade in och tänkte att det får väl bära eller brista. Det är ju bara tre som kommer in och det är säkert hundratals som söker. Men sen, för några veckor sedan, en fredag som var solig och varm, fick jag ett mail där det stod att jag hade gått vidare till nästa steg! Alldeles pirrig läste jag vad det innebar. Fyra stora arbetsprover skulle göras på två veckor. Två veckor av heltidsjobb och småbarnsliv. Jag som knappt visste vad en scenograf var. Men jag visste att jag ville testa. Så jag lämnade tre dagar tomma i kalendern. Skrev med versaler rubrikerna på hemuppgiften. BILD, två stycken associativa skisser baserat på en dikt man fick, skulle göras på en dag. RUM, en komplett scenografiidé med beskrivande text och tre bilder man själv gjort som beskriver en förändring i scenografin. Plus ett personligt möte som ska ske. Helt enkelt ett manus, en idé, tre skisser, en föränderlig scenografi och collage på en dag. Och sen den tredje dagen, SJÄLVPORTRÄTT. En minut mobilfilmat material på en själv utan ord som beskriver vem man är. Det skulle jag komma på idé och slutföra under en dag. Sen skulle jag skicka in. Och det gjorde jag. Frågade mamma och pappa om det var bra. Fick jättefin stöttning av båda och mamma sa dessutom att mitt självporträtt var det bästa jag någonsin gjort, haha. Håller såklart inte med (man blir så skör av arbetsprover ju) men är ändå stolt över vad jag fick ihop. Jag som aldrig målar och definitivt aldrig har gjort en scenografiidé. Och igår fick jag mailet. Jag gick tyvärr inte vidare till nästa steg. Till slut ska det ju bara bli tre personer kvar och det känns helt okej att jag stannade där. Även om det finns en längtan inom mig om att få göra något annat. Inte bara vara ett namn och en bild. Få försvinna in i mitt kreativa arbete och jobba i grupp med andra. Spåna idéer, bygga, skapa världar. Men det är inte min tid nu. Tre år heltidsstudier hade ju skapat en del förändring i mitt liv. När jag skulle varit utexad börjar Lynn skolan och får skolplikt. Inga spontanveckor på Gotland, ingen bruduthyrning. Men, det fanns ändå en längtan att testa. Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Kanske vill jag visa att jag är så mycket mer än bara blogginlägg och influecerskapet. Det finns en så avhumaniserande kultur på internet nu som jag avskyr. Jag tycker det är så otroligt tråkigt att skvallerbloggarna tagit över och bestämmer vad som är sanning och rätt. Människor är så himla komplexa. Med drömmar och hemligheter. Längtan och skörhet. Det är okej att misslyckas. Det gör alla. Och det bästa med det är att det för med sig erfarenhet. Jag kanske inte är en utmärkt scenograf, men jag fick en vecka där jag testade något nytt. Som kommer finnas kvar. Inte puttas ner av en annons och sen skrivas om på ett tyckande sätt av någon annan. Något som är värdefullt för mig. Och jag fick insikter också. Att det inte är farligt att våga, även om det går åt skogen. Det är bättre än att inte testa. För precis som min pappa brukar säga. De flesta grejerna misslyckas man ju med, men de syns inte där ute. Man pratar inte om dom. De bara bygger en, och det är minst lika viktigt. ✨ Skulle ni vilja se några av mina arbetsprover? Skulle det vara spännande? Isf får ni lova att vara väldigt snälla, det är ju himla utlämnande! Men jag gjorde mitt bästa och är stolt över det.
