Jag måste få berätta om knipet i magen. Det där som kommer fram när man sitter i någon annans soffa i New York och väntar på taxin som ska ta en till flygplatsen som ska ta en till en till flygplats som ska ta en till en till flygplats som ska ta en till en taxi som ska ta mig hem till dig. Om ett dygn ses vi. Jag brukar tänka på hur du ser ut i håret när jag öppnar dörren med resväskan i ena handen och andra på ringklockan. Undrar om du har skäggstubb eller om jag inte ens märker och så kysser vi varandra så hårt det går. Snubblar in i hallen som första kvällen vi sågs och så ner direkt i täcket som troligtvis är det duniga nu när det blivit kallt med storm och allt. Ibland räcker det med en dag eller två ifrån för att jag ska glömma din blick. Så lyssnar jag på diplomat son och vet precis hur du luktar och hur huden på magen är. Vi virar halsduken om oss sen och går ut. Ner mot slussen och förbi husen där vi ska bo. Ner mot vattnet och hand i hand. Förbi stället vi kysstes på dagen första gången och jag fick stå på tå. Du ville ha mitt nummer där och jag kunde inte sluta tänka på ditt namn och hålet i din tröja. Vi går längs med skeppsbron och in i körsbärsträdsallén som du sjunger i din låt. Jag kan alla låtar och alla texter och säger att alla andra kommer göra det snart. På vägen hem har vi vin och mat i kassar och jag ska visa hur stark jag är om jag sträcker armen rakt ut. Vi lagar anka som den är på Lucien och drar ut fårskinnspälsen framför Tim Burtons första film. Det är som när vi bodde i Bandhagen och jag fick klippa av mitt hår för det var förstört av allt hångel mot kudden. Vinglasen står på parketten och Mira ligger i din svank. Tittar man ut genom fönstret regnar det lite nu. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är med dig. Ibland kanske jag inte tänker klart, glömmer bort att det är så här jag känner, och lever dagarna som om annat har betydelse. Det har det inte. Inte när det skakar och klumpar sig i magen. Då kan jag försvinna bort med dig och bara lukta på din axel som är perfekt i höjd när vi promenerar. Sånt går genom mitt huvud medan regndropparna ringlar och filmer lider mot sitt slut. Tänk om jag crashar på väg till dig. Då har jag iallafall skrivit om hur det känns och du får veta det. Dessutom vet du ju att jag kan allt om flygplanscrasher och troligtvis visste precis hur man gör för att klara sig bäst och så tröstade jag säkert någon som var rädd och kröp ner på golvet och kände ingenting. Eller så hade jag ätit en sömntablett och drömde om dig. Om vårt hus uppe på mariaberget med fik på bottenvåningen och stor gnisslig port. Där våra barn ska växa upp och ha egna rum på övervåningen. Du ska alltid ha hatt och skriva som stephen king om hemliga trädgårdar och dödsätarplantor. Jag ska regissera stora föreställningar på min alldeles egna teater med röda sammetsdraperier och en liten bar med drinkar och en åttioårig bartender som kan allt om teatern som det brukade spöka i förut. Det här drömmer jag om så du behöver inte oroa dig om att det gjorde ont. Men jag klarar mig nog. Oftast gör man ju det. Vaknar och tittar ut genom fönstret, ser globen som en liten golfboll och molnen som sockervadd. click on the images for source. A text about being homesick, missing my husband and about plane crashes. Click the flag for english.
