När jag träffade Pontus ville jag bli ihop, flytta in, gifta mig, skaffa barn, leva ihop och dö efter cirka en vecka. Det var som att något bara stämde. Det var liksom bestämt på förhand. Men någonstans hade jag läst att det där med förälskelse, det varar bara i sex månader, rent kemiskt. Alltså hjärnan kan inte vara så kär längre än ett halvår. Så efter sex månader förlovade vi oss och redan dagen efter kändes det som att världen var upp och ner. Var det här verkligen rätt? Vill jag leva med honom för resten av livet? Vill jag verkligen det? Kommer vi klara det när hjärnan slutar hjälpa till, när det bara är vi två och livet? Jag har varit kär många gånger. Först var det han som spelade hockey, tog på mina bröst i syslöjden och hade Amerikanska flaggan på kuddar hemma. Vi hånglade en gång och jag har skrivit i min dagbok att det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Sen var det han som rullade sina egna cigaretter, som hade en mamma som skar löken på samma bräda som brödet och som älskade när badet var skållhett. Vi var ihop i två år och han lärde mig allt om musik, poesin i livet och politik. Jag gjorde slut när kemin var över. Han grät i två dagar men jag kände inget. Sen var det han som jag räknade granar med, vi gick långa promenader i Stockholm och hade våra egna skämt, rutiner och värld. Han dumpade mig och än idag vet jag inte om han verkligen var kär. Jag ville ändå ha honom, jag ville att han skulle vilja ha mig. Sen var det han som jag levde med i tre år. Min första riktiga vuxna relation. Vi bodde ihop på 26 kvadrat och han samlade på högtalare. Jag kryssade dagar i en kalender tills han skulle komma hem från sitt säsongande i fjällen men när han sen kom hem med gips så kändes det inte likadant. Kryssen var starkare än oss och när han hade hämtat sina sista saker i lägenheten kändes det som att livet började om på nytt. Jag var på ruta ett. Ingen sorg. Bara framåt. När jag träffade Pontus hade jag varit singel i några år. Han hade ett långt förhållande bakom sig, var fem år äldre och när jag tänker på det en blandning av alla killar jag tidigare älskat. Snäll och poetisk, spännande och egen. Jag har aldrig hunnit tänka på det där med att leva med någon för evigt. Jag har aldrig hunnit tänka längre än sex månader och kemi. Men det höll sig kvar. Idag har jag inte så bråttom. Det kommer perioder då jag inte vet hur det blir. Vardag och kaos. Efter mina föräldrar bröt upp vände mitt liv upp och ner. Vänner försvann, fokus förflyttades och i många år har det varit rörigt i mitt hjärta. Fast han är kvar. Han har funnits där vid min sida och sett vad jag behöver. Vi går i parterapi och längtar tillsammans. Framtiden är så himla spännande. Det är inte sex månader i taget längre. Livet är så långt och jag orkar inte oroa mig för att allt ska försvinna. Jag är inte rädd. Om vi skiljer oss, so be it. Jag vet ju att de flesta gör det. Jag tänker inte på allt det jobbiga vi kommer gå igenom tillsammans. Kommer det så kommer det. Vi har våra lata lördagsmorgnar. Vi gillar att titta på Family guy när vi äter frukost, ha sängen bäddad och jobba på helgerna. Nu. Imorgon kanske det ser annorlunda ut. Det skrämmer mig inte. Livet kan ta skarpa svängar. Allt kan hända. Men han fanns där när jag var ledsen, han ser det bästa hos människor innan han ser ondska och han vågar hoppa som jag. Ibland får man göra sig till, kompromissa och ta sig själv i kragen. Ge varandra tid, förståelse och respekt. Jag är inte tonåring längre, jag lever längre än sex månader i taget. Men jag tänker inte förutbestämma mitt liv. Vi gör det. Bara genom att leva. Vi bestämmer vår framtid i hur vi är mot varandra. Hur vi längtar, drömmer och ser framåt. Han är inte rädd. Jag är inte rädd. Men skiljer vi oss, so be it. Då är det väl så. Vi gjorde vårt bästa. Jag har släppt taget och flyger med honom. Vi får väl se vart vi landar. Jag kommer iallafall inte lura mig själv. Våra sex månader är över, även om de kommer tillbaka titt som tätt. Varje gång jag ser honom med någon som ser upp till honom, sovandes i soffan eller sekunderna efter han vaknar så blir jag trygg. Han är så himla god. Det är ingen jakt. Han får tycka vad han vill om mig. Jag visar mig precis som jag är. Det får bära eller brista. Men om det brister, så gjorde vi allafall vårt bästa, och vi vågade. Glöm inte att ge varandra egen tid, sluta bråka i tid och prata om det sen. Glöm inte tysta långpromenader eller att säga förlåt. Brottas, lek och ge med dig. Ge dig ibland. Visa allt du är stolt över och skryt. Ge allt. Ni kanske får mer än sex månader. Vi kanske får mer än kemi. About the love of my life and forever lasting love.
