Jag försökte skriva en dikt, men jag hittade inte orden. Det rimmade så urfånigt, och nöden tog över vad jag verkligen ville säga. Jag ville berätta om vår morgon. När jag ligger tyst i mörkret och ser det svarta håret spreta över hela kudden. Om jag petar på dig då, så vänder du dig i sömnen och ler lite mot mig. Slutna ögon men ändå alltid medveten om att jag finns där. I dikten ville jag beskriva hur det känns, att vara vaken när du sover. Hur stilla allt är, och mörkt. Men att det är då jag älskar dig allra mest. När jag kan titta på varenda centimeter av ditt ansikte. Det vilar mot kudden som en vit stilla staty. Jag kan följa linjerna och fantisera om vilka drag våra barn kommer att få och jämföra näsan med munnen och ögonen till det. Så öppnar du plötsligt ett öga, ler och kryper ihop med en liten rysning. En arm åker fram och drar mig till dig. Då blundar du igen, drar ett tungt andetag och fortsätter snusa. Då älskar jag dig som mest. Innan du vaknar, när du inte vet att jag är där. När du sen kommer på och halvsovande drar mig till dig. Då vet jag att det var så jag ville vakna med dig, ända sen jag såg dig sova för allra första gången i min säng. About love in the morning.
