Eftersom jag har en del nya läsare så tänkte jag här och nu denna regniga onsdag berätta än en gång om en sån där kväll man aldrig riktigt glömmer. Det var Devis födelsedag den 20 mars. Det var fredag och vårdagjämning. Jag hade köpt en perfekt klänning i present och vi träffades alla vänner på Tranan för att fira. Först drack vi massa bubbligt vin och efter ett tag promenerade vi sinnessjukt fredagspeppade hem till Livia för att dansa alldeles för många gånger till Charles and Eddie. Vi var nog där till klockan två minst men tiden verkade inte alls gå inom oss så vi bestämde att vi skulle ta två taxis till Spybar. Utanför Livias port sjöng vi högt högt Would I lie to you och väntade på vår skjuts ut i vårnatten. I bilen blev det klassisk taxifest med radion på hög volym och en glad chaufför. Vi anlände till Spybar och gled in i Gubbrummet där vi mest trängdes med tusen andra hoppfulla. Jag tappade bort alla, hittade en av dem men blev bortshasad. Han var upptagen med någon annan och jag var i vägen. Det fick mig att vända på klacken, tränga mig ut ur den överbefolkade gubbrumsingången och för första gången på hela året gå in i den lilla, vita baren. Där dansade unga, snävpacketerade flickor till discotoner och killar i blonda afron poserade framför smattrande kameror. Jag blickade ut över rummet och såg något som stack ut. Eller snarare upp. En kille var nästan ett huvud längre än alla andra och han bar hatt. Jag tror jag tänkte på en gammal film och att jag ville se hans ansikte så jag samlade lite mod och gick fram. Det var något annorlunda med honom. Han såg ut som en snäll fransos med huvudet fullt av tankar och jag sa hej. Efter detta tog det kanske två minuter för oss att dela på en flasköl, kyssas passionerat mot bardisken, i trappan ner, i rökrutan och på trottoaren, åka taxi, lyssna på mamas and the papas, sparka av oss vårkängorna, ramla i hallen och bli kära utan att vi visste om det än. Han köpte kaffe och croissanter till frukost och vi satte oss på Monteliusvägen. Därifrån ser man hela Stockholm och allt som händer där. Som att det var den första vårdagen. Vi satt länge på trätrappan och jag spillde kaffe över hela kappan. Sen promenerade vi till Slussen och jag var tvungen att stå på tå när vi kysstes hej då. Promenaden fortsatte jag ensam sen inåt stan. Jag mindes att han hette de Wolfe, hade prickar i ansiktet och lämnade mig med huvudet fullt av tankar. Vargen. Åh vargen jag måste få se honom igen. How the wolfe and I met, once again for the new readers. Click the flag for google translation.
