God morgon! Jag vaknade nyss i en kall lägenhet, kollade på appen och det är -7 grader ute. Soligt och kallt. Redan klockan sex vaknar jag av ljuset. Men så sov jag ganska dåligt inatt. Jag somnar tidigare än någonsin nu, kanske för att hjärnan jobbar extra i tider som dessa? Men så vaknade jag inatt av att jag tyckte att Lynn andades konstigt, så som jag kunde vakna när han var riktigt liten. Alla tentakler är ute nu, alla sinnen på spänn. Viktigare än någonsin att sova länge och vila. Men det var någonting annat jag tänkte att vi skulle prata om, nämligen relationer. Alltså den man lever med, om man är tillsammans eller gift. För i förrgår påminde Pontus mig om att det var på dagen elva år sedan vi träffades en blöt natt på Spy bar. Det känns som ett annat liv såklart. Jag blir varm inombords när jag tänker på allt vi gått igenom och var vi är nu. Men insåg också att det är ju en riktigt krokig väg man vandrar tillsammans under elva år. Kärleksrelationen är också den som nästan aldrig märks utifrån hur det står till. Man kan såklart gissa och spekulera, men ofta tycker jag att de där paren man trodde skulle göra slut efter en vecka är ihop hela livet och de som var ett sånt fint team skiljer sig pang bom och man fattar ingenting. Eller är min kärleksradar usel? Men även när det gäller folk i ens närhet, man har ju ingen aning om hur de har det hemma? Knappt att man fattar om ens föräldrar är på väg isär eller inte när man är liten för man är så egofokuserad, fast hatar att de bråkar eller hånglar eller vad man nu stör sig på. Det är kanske så universellt, att relationen inte får så mycket analys? För det är för läskigt? Om man analyserar hur relationen är så kanske den visar sig vara fragil och då är det kört. Den lever på i ett vanemönster och nåde den som petar på den. Man vet att den ska födas med dater och snälla ord, sex då och då och lagom mycket egentid, men sen då? Och nu då? Hur håller en relation i kris? Jag hörde i en podd nyss att de trodde att många kommer skilja sig nu iom Coronakrisen men jag började fundera. Är det inte tvärt om? Gör inte det här otroligt konstiga läget att vi håller i det vi har, nöjer oss med mindre pirr? Vem vill gå ut på marknaden nu om den inte verkligen måste? När man knappt vet hur morgondagen ser ut, om det finns mat i butikerna eller om man ens får gå ut nästa vecka? Är det inte nu vi verkligen värnar om de vi har nära, och kanske vågar titta på den där relationen med snälla ögon vi inte haft tidigare? Jag känner nu när jag är hemma mer än någonsin att jag kanske är lite snällare. Mer ångestfri, mindre agiterad, mer kärleksfull, lättare att leva med och lyckligare än på länge, trots all ovisshet och oro. Vi bråkar mindre, vi har inte bråkat en enda gång på hela Coronaperioden när jag tänker efter, och om jag ska vara ärlig kanske vi bråkade extra ofta precis innan? Kanske kom den här konstiga perioden exakt när den behövde? För perspektiven och familjen. Sen sa Pontus en intressant sak också, att jämställdheten i en relation kanske verkligen behövs just nu och kanske därför blir många lyckligare i hemmet? Saker ställs på sin spets och familjekonstellationer jämnas ut i kris, man hjälps åt, jobbar i team och hejar på varandra i detta. Pratar om det som är oroligt, vad som kommer hända med ekonomin, hur ska det bli med skolan? Saker som tidigare bara rullat på i sin gamla vanliga takt kanske nu helt plötsligt får uppmärksamhet. Vi prioriterar om, från framåtrörelse till varje pris till inåtblickade. Innanför de fyra väggarna som är hemmet. Vad vi äter, vad vi lever i för miljö, färger, mys, sysselsättning för händerna, familjen, vänner, kommunikation. Hur har den här tiden påverkat era relationer? Till det bättre eller sämre? Hur klarar er relation en påtvingad kris? Jag tror att mina sänkta ångestnivåer påverkar vår relation på ett otroligt positivt sätt. Pontus är som vanligt en klippa, och jag är lugnare än någonsin. Ser vad jag har framför mig och känner bara tacksamhet. Och rus. Igår på väg i bilen till yttre Djurgården sköljde det över mig. Vad som än händer har vi varandra, vilken himla gåva. Jag har klarat cancer och vi kommer klara det här. Ingen är ensam i detta, alla är med. Alla vill göra sitt bästa och ingen vet vart vi är på väg. Klart man håller i det som är tryggt. Klart man ser hur vackert det är. Klart man blir tacksam för minste lilla pannkaka på en parkbänk i vårsolen. För extradjupet i en skön soffa, att havrekakorna smälte ut gör inte så värst mycket och inställda planer är inte hela världen. Jag undrar om det är min första semester på länge också? Från press, stress och oro över att inte räcka till. Och att vårt hem är klart så man kan slappna av. Och att allt i livet går i vågor. Måendet, relationen och nu är solen på väg upp.
