God morgon! Jag är uppe med tuppen som vanligt. Det är tredje advent och igår fick vi äntligen upp granen. En tre meter hög bjässe till rödgran som vi klädde med rivna linneband knutna till rosetter, lamettaglitter som Oma alltid hade, favoritvintagekulorna, lite pappersdekorationer från Arket, några knäppa favoriter som Lynn fick välja, guldbjällror och blommor från Svenskt tenn och guldstjärnan från Svenskt tenn i toppen. Jag visar när det finns en gnutta dagsljus sen. Men tills dess tänkte jag berätta lite mer om livet med valp för det är många som önskat det! Idag har vi haft Nikita i en vecka och en dag, och kanske är det just idag som den där första bubblan börjar släppa lite. Det var mer som livet med ny bebis än jag kunde föreställa mig. Inte känslan av total mörbultad, upp över öronen-förälskad, absolut livrädd etc, utan mer det där hormonella påslaget som gör att jag tycker allt låter högt, jag kollar på nätterna om han andas och liksom håller på med honom hela tiden. Vi har inte kommit till den där avslappnade fasen än där allt är naturligt och flyter på, men det kommer såklart. En sak som vi dock har fått in är rutinen. Varje dag börjar likadant. Jag vaknar först redan vid sex och går ner till Mosebacke med Nikita så han får rastas. Det är så mysigt att dra på sig kappan och skorna över pyjamasen, trippa ner för trapporna i rufsig sovknut och heja på alla andra som ser exakt likadana ut här på söder. En gemenskap av morgonpigghet där varje fönster lyser av en julstjärna. När vi sen kommer upp har killarna vaknat och då röjer vi runt i sängen, öppnar julkalendrar och myser. Lynn är så förälskad i Nikita och frågar varje dag om att vi väl inte ska lämna tillbaka honom till farmor? Han leker fint med honom och är verkligen nere på golvet och röjer runt. Jag har redan sett en förändring i Lynn, han får vara den stora med ansvar. Han vill också gärna få vara liten ibland och bli buren. <3 Många frågar om hur mötet mellan Mira och Nikita är och det har blivit ungefär som förväntat. Jag minns ju tydligt hur det var när vi kom hem med Lynn från BB och hennes rynkade nos åt den där degklumpen av hud som hon inte tyckte var särskilt härlig alls. Men Mira är en katt som är försiktig och iakttagande så precis som med Lynn sitter hon nu uppe på olika skåp och i fönstret och tittar på Nikita som röjer omkring här hemma på golvet. Pontus brukar ta båda på axlarna nu när han går till jobbet så de får lite närkontakt och snart tror jag att de kommer vara vänner, hoppas iallafall! På Instagram var det någon som frågade om Mira dött 😳 och så är det alltså ej. Hon är 15 år, lever och frodas, och njuter av sina sista år som överst i rang här hemma. Iallafall enligt henne, hehe. Om jag ska beskriva Nikitas personlighet så som jag märkt den hittills skulle jag säga att han är en mysig, gosig, lugn valp som gärna är nära, som lyssnar fint när vi ropar, som verkar trivas med rutinerna, som älskar att sova på våra fötter och huvuden i sängen, som sakta visar sig mer och mer rumsren (ingen brådska såklart, han är bara 12 veckor), lekfull med sina leksaker, sover bra på nätterna och är allmänt exemplarisk. Lite rädd för stora hundar som skäller högt och vill helst inte gå långa omvägar i iskall lera när han vet exakt vilken väg hem som är snabbast. Man kan summera att livet med valp är ganska likt så som jag föreställde mig. Förutom det där som aldrig går att tänka på innan, att man har hand om den här lilla varelsen non stop, ingen riktig paus, och det är nog den grejen som gör att man blir överväldigad och får hormonpåslag. Nikita i sig är så lekfull och mysig, enkel att ha att göra med. Till skillnad från mina känslor. Jag går alltså ut med Nikita det första jag gör när han och jag vaknar, då rastas han alltid och har lärt sig den rutinen. Jag sätter liksom inte ens honom på marken efter att vi vaknat hemma, utan går direkt ut så slipper vi olyckor. Sen äter vi frukost, han äter frukost och sen går vi ut igen. På vardagarna följer han oftast med Pontus till jobbet. Pontus har ju en studio på Skeppsholmen med en dörr rakt ut i naturen och där ligger Nikita på en tröja och vilar medan Pontus jobbar och så går de ut titt som tätt. I studion bor flera hundar, varav en blond tax som är Nikitas kompis. <3 Ibland när jag bara jobbar hemifrån och inte har möten eller plåtningar så har jag Nikita hos mig. Då tar vi en längre promenad på lunchen också, som som jag brukar göra även innan hund. På eftermiddagarna går vi ut igen innan middagen, vi äter, Nikita äter och sen ut igen innan nattning av Lynn. Pontus brukar gå och lägga sig efter mig så han går ut med Nikita en gång till innan han går och lägger sig så det blir en himla massa gånger man går ut! Så är det ju nu i början. Skönt att hitta en fin rutin som både vi och Nikita vänjer oss vid. Jag längtar efter att fira jul här hemma, att ha honom i mitt knä när vi öppnar julklappar, på söndagarna går vi långa promenader runt djurgården och jag blir pirrig när jag tänker på hur fin tradition det kommer bli för oss och även för Lynn. När jag var liten gick vi varje söndag en långpromenad i Änggårdsbergen och jag ser tillbaka på den tiden i min barndom med så mycket värme. Rutinerna, röjet, livet. Det känns verkligen som att vår lägenhet blivit ett hem sen Nikita kom och som att livet blivit rikare. Mer att göra såklart i ett redan stressat liv, men också mer tålamod, mindre mobilscrollande och mer lyckopirr och mys. Nikita är kittet som gör att vi tre är tillsammans jämt. Vi har alla samma fokus. <3 En glad nyhet är också att en av mina bästisar hämtade sin alldeles egna valp igår och jag är så spänd på att gå långpromenader ihop, valpkurs, leka och känna gemenskap. Lite som att vara föräldralediga ihop ju! Ja, det var en uppdatering en vecka in. Nikita kräver ju såklart mycket av vår energi och uppmärksamhet, men jag känner mig ändå mer inspirerad och glad än på länge. Älskar att blogga, vill göra fint hemma, skriva klart boken och njuta av julen. Ungefär så. Jag tror det är lite extra mening jag känner kanske, och något att vara mallig över. Och framtiden. Att se många år framöver framför sig. En ny era med Nikita hos oss. 🐶
