När vi var nyförälskade ville jag förutbestämma vårt liv. Det var inte två olika liv utan ett. Där vi skaffade barn första veckan och han var fastkedjad vid mitt köksbord och rödvinskvällar med varsin patiens och öppna fönster. När vi träffades var jag så himla rädd för att han skulle försvinna. Se allt damm under min säng, inte luta sig ner när jag tog mod till mig och ryckte i kavajärmen för en kyss. Titta bort, ställa ner glaset och säga vi hörs. Jag ville aldrig höras. Jag ville gifta mig nu genast och prata om Sturebyhus med klätterrosor och udda koppar. Slingriga trappor upp till vår våning med lummig balkong och många barn som var våra och som gjorde att han aldrig aldrig lämnade mig. Fast jag höll det liksom inom mig, en del. Han brukar säga att man såg i mina ögon på nyårsafton att nu måste du fria annars dör jag. Jag dör om vi inte blir för alltid. Efter bara två månader brann min lägenhet upp och vi blev sambos, det var slumpen som gjorde det. Även om man kan tro att jag tände upp för kärlekens skull. I två veckor fick jag för mig att han inte ville hålla hand. Skulle det ta slut nu? Sen flyttade vi över till mig, efter renoveringen och ett halvår långt bort från söderbarer och jobben. Jag blev nog trygg och släppte. Vi var ju gifta, kära och bodde tillsammans. Så slutade vi jobba för andra samtidigt, blev sugna på att åka bort samtidigt och jobba hela sommaren samtidigt. Lördagarna blev självklara Strängnäsutflykter och jag glömde bort det där med att hålla hand. Barn? Nej, det får bli sen när man inte har så mycket damm under sängen och så himla mycket att göra hela tiden. Så separerade mina föräldrar, efter trettio år som gifta. Efter trettio år i samma ateljé, under samma tak och med samma drömmar. Nu har vargen och jag samma arbetsplats. Inte för att jag är dum, utan för att jag tror på kärleken. Man bara måste det, fastän alla andra separerar, hittar nya, blir ihop igen och gör slut. När det rasar runt omkring och man torkar vänners tårar, ligger hemma hos mamma och blir tolv år gammal i hennes soffa och låtsas som att det inte gör ont att det är en ny soffa i en ny lägenhet på en ny gata. Någonting måste bara få vara samma ett tag till, hoppas det blir vi. A story about love, and never wanting to let go.
