Jag fick en fråga hur det är med Lynn och föräldraskapet och tänkte att det passar ypperligt att skriva om det nu när klockan är 05.38 och jag har varit vaken i 1,5 timme. Jag är helt slut. Det var ”ingen som berättade” att livet skulle bli så här. Första året var en dans på rosor, förutom det där med sjukdomen, operationen, sorgen och hormonerna då. Men att ha en liten bebis var aldrig något kämp för mig. Jag hade honom som en del av min kropp, vi hängde ihop och var i synk. Han fick det han behövde och var mestadels nöjd. En glad och gullig bebis, det sa alla. Nu är han snart två år och en helt egen individ med egna känslor och eget liv. Han går på förskolan på dagarna, har fler anknytningspersoner och min uppgift är inte längre att bara vara mamma, utan fru, bloggare, poddare, egenföretagare och inspiratör. Mitt jobb är att vara spännande, ha roliga grejer på gång, hitta på saker och ge er energi. Den här platsen ska vara bjussig, jag ska vara generös. Men jag är helt slut. Jag ammar fortfarande, och nu väger mitt barn snart 15 kilo och är snart 1 meter lång. Han har en stark vilja och en stark kropp. Det blir skrik och bråk om han inte får som han vill och klockan fyra på morgonen är jag svag, inte en bestämd förälder. Fast bestämdhet funkar inte just nu, bättre med avledning. Angående amningen så har jag inte haft några problem att fortsätta amma, eftersom han vill det och vi fick lära oss hur man slutade nattamma av en sköterska på bvc. Han somnar gott sent vid 21 men vaknar 04-05 och vill sova med oss. Ibland går det bra, ibland är det bara tutten som gäller och får han inte den är resten av morgonen körd. Då gråter han tills alla är vakna och jag sitter här med datorn och Pontus och Lynn tittar på Emil i vardagsrummet. Nu är klockan 05.43. Jag önskar att jag kunde vara lycklig på natten, men det är min mörkaste tid. När jag vaknat till tillräckligt åker telefonen fram och med den ångesten. Jag har ju tagit bort facebookappen men klickar mig in ändå via webbläsaren. Ser en födelsedagsfest jag inte är bjuden på, tänker på en vänskap som gått förlorad. Ser hur kollegor får beröm för något jag gärna är bra på, kämpar med men har en dipp i för tillfället. Allt dåligt klaffar. Jag blir ledsen och glömmer att jag ska på ett superspännande möte som faktiskt kan leda till stora förändringar i mitt liv. Jag frågar Pontus om vad som är bra. Vill att han ska påminna mig. Gotland säger han. Och då lättar ångesten en liten stund. Jag lägger undan telefonen. Tänker på när vi rullar in med bilen på uppfarten första gången i vår. Ser glasverandan i vårsolen. Är det snö i trädgården? Ligger det något glömt litet frusen leksaksdjur i vattentunnorna? Är vi ensamma i Alskog i påsk? Jag tänker på att jag snart ska få en veckas semester. Kanske känns det bättre med den tidiga morgonamningen på Gotland? Kanske ska jag lämna telefonen i punschverandan så den inte finns nära när jag vaknar tidigt? Bättre att ha nattångest till tonerna av vårfåglar. Kanske är jag mer tacksam där på ön. Ser perspektiven bättre? Men jag vet vad det enda är som får mig att må bättre. Skriva av mig, få ner det på papper. Då lämnar känslorna, mörkret mitt bröst och landar som små svarta krumelurer på skärmen. Jag byter stycke och sätter punkt. Jag inser att det låter helt normalt och tröstar mig själv som om jag vore en vän, eller någon av er som söker hjälp i natten. För att svara på frågan så är det bra med Lynn. Han pratar lite grann men är nog rätt sen i talet om man jämför. Säger mamma och pappa och tutte och dääää om vatten. Han säger tacktack och hejhej (tror jag) och kan lätena för snällt samt morrigt djur. Och ko. Han älskar sin förskola och vill knappt gå hem. Han har målat ett påskägg som vi ska få med hem idag. Det är påskfika på förskolan och jag tycker att det ska bli spännande att träffa de andra föräldrarna. Det är mycket kulturpersoner och deras barn på vårt ställe och alltid spännande att se vilka som är där. Pedagogerna är så varma och snälla och en kallar Lynn för gubbis. Han verkar ha det bra. Får allt han vill. Jag skämmer säkert bort honom. Men jag har också ångest för att jag inte räcker till. Den ständiga mammakänslan. Det var ”ingen som berättade” att det skulle bli svårare och svårare. Att ha en tvååring är som att gå i terapi. Hela tiden. Jag måste rannsaka mig själv, se utifrån och in och lugna mig. Lära mig att ta hand om mig själv, inte bara honom. Han är inget knyte längre. Nu är klockan strax sex och jag får väl kalla det morgon. Känner mig inte alls lika mörk inuti som för en timme sen. Tack för det. Ni vet nog inte, men ni hjälper till genom att bara finnas där. Kanske är jag otydlig, kanske finns det inget egentligt problem. Men det känns bättre nu, det är det viktigaste. Och ikväll har jag glömt allt igen. Ikväll går jag och lägger mig i tron att få sova. Hur det blir får vi se. Jag vet dock att nu är det dag, snart ska jag på det där mötet, nästa vecka åker jag till Gotland och där börjar våren.
