God morgon fina ni! Jag sitter i soffan nere i orangeriet på Ett Hem och äter frukost. Sofia och jag checkade in här igår då vi i somras bestämde att det absolut var dags för konferens för Billgren Wood. Jag kom hit tidig eftermiddag och slog mig ner i trädgården, satt med datorn en stund och jobbade med en kanna kaffe och småkakor. Sen satt vi till middagstid och jobbade, gjorde oss fina för middag och satt ute vid elden i trädgården och pratade, drack vin och planerade livet och arbetet. Drömmarna. Jag känner mig så himla tacksam just nu, vill befinna mig här i ruset så länge det går. September är min bästa tid, jag är bra på höst. Jag skrubbar mig länge nere i spat och tänker på hur bra allt blev ändå. Hur slumpen gjorde att jag träffade Sofia där på en stökig middag och vågade bjuda ut henne på en kompisdejt. Hur vi nu halvligger i soffan och planerar stordåd där allt är möjligt. Att få vara en del av en duo har jag alltid drömt om. Det finns så fin självklarhet där, men framför allt finns det utrymme för fantasi. Det min hjärna hade satt stopp för lyfter hon fram och där jag är feg är hon modig. Där hon oroar sig är jag trygg. Jag tänker på Pontus och Lynn där hemma. På hur kär jag är i vår lilla familj och hur lycklig jag är över att få vara i hösten med dom. Pontus är glad över att hans jobb kan återgå till det normala och jag funderar på saker vi varit med om tillsammans. Det stora vi planerar att göra tillsammans i vår. Att jag gör vad som helst så länge det är med honom. Men jag finns också i mig själv. Inte bara i duoskap. Den här hösten ska allt som känns rätt göras. Inget får skjutas upp. Drömmar, längtan, pepp, mod. Det är en klyscha men den är sann, att hösten är det egentliga nyåret. Det är nu jag bestämmer mig för hur jag ska se på glaset. Det är fullt. 🍂
