God morgon och välkomna till en dag i livet som livspartner till en inredare. Min dag börjar ungefär som alla andras dagar, nämligen med en skål ägg, ett gröt och en DN som ligger ihopvikt. Någonting är dock annorlunda med min tillvaro jämfört med många andra, nämligen att jag befinner mig i ett nyinflyttat tillstånd vilket kräver min absoluta koncentration och beslutsfattningsförmåga at all times. Vi har tex. sedan vi flyttade in i vår nya lägenhet tampats med tex. belysningen i köket, vilket vi nu börjar hitta EXAKT rätt nyans och LUMEN på lampan, något som illustreras av före- och efterbilderna ni ser här ovan. Mycket av mitt liv är att hjälpa min bättre hälft med fotograferingen till bloggen. Vi klurade länge på hur vi skulle få till de där perfekta spegelselfiesarna på Elsa i vårt nya hem, ni vet de där som inte går att fejka fram. Vi enades till slut om att skära ut själva spegelglaset ur våra speglar så att jag kan stå på andra sidan av väggen och fota henne, så att det ger en perfekt illusion av att vara det. Det är kul att Lynn har börjat fota också, han har väldigt naturlig fingertoppskänsla när det kommer till att fånga pappas nervösa hållning när hans son leker med den svindyra, analoga Kylie Jenner-kameran. Här är min snygga fru, hon trasslar ibland in håret i sitt paraply så att hon får gå ned på stan och klippa av det. Jag brukar ta hennes hårtestar och sälja på eBay, och det är så vi går runt här hemma helt enkelt. När Lynn var liten brukade han jaga lösa hundar på Djurgården. En av de första han lyckades fånga var en tax, så honom tog vi med oss hem och kallade honom Nikita. Jag var en stolt far kan ni väl förstå, vilket jäkla kap ändå! Sedan den dagen går han alltid i koppel, svär. Tillbaka till nutid. Varje helg åker vi ut till Djurgården, och nästan varje gång går vi vilse på väg till korvkiosken vid Djurgårdsbrunn. Ända sedan Lynn var liten har vi lurat i honom att det är helt normalt att gå uppemot en mils promenad i rask takt, det är lite som hans skärmtid. Vi har tagit med oss vänner ibland, men det brukar sluta med att deras föräldrar får bära dem, så det har vi slutat med för att inte hamna i dålig dager. Det blir till att köpa en iPad till Lynn snart så att han inte blir helt ensam i slutändan. Äntligen hittade vi fram till korvmojjen. Korv till korvhunden. Och dubbla currywursts till föräldrarna. De ser nästan ut som den där glassen 'Igloo' med två pinnar och alltid smälter över händerna på en som man stoppar i munnen som en landgång ungefär. I min nästa kokbok kommer det komma flera tips på vad mer man kan stoppa pinnar i och sätta ihop på längden. Fiskpinnar blir tex. mycket festliga att äta så, för att inte tala om lövbiffsrullader. Nikita ställer upp sig för stämningsbild, viktigt det här med att släppa in pauser och luft i en bloggtext. På väg hem kom vi på att vi behövde köpa hem en ny ost och sprang bort till reahyllan för att se om vi kunde komma över några fynd. Det är inte klokt vad inflationen gör med priserna, tycker ni inte hörni? En helt vanlig hyvelost går på en halv STIM-utbetalning, minst. Om ni tycker såna här skämt är smaklösa och irriterande och vill hämnas på mig, kan ni med fördel följa min playlist på Spotify som jag uppdaterar med fem nya låtar varje fredag, och som garanterat inte genererar någon inkomst för mig som musikskapare över huvud taget. Efter alla bravader är det dags för en obligatorisk tupplur. Det är en vana jag lade mig till med under mina år som nattklubbschef. Alltså jag sov inte under natten medan jag var på jobbet, utan när jag skulle sköta admin:en dagen därpå, men det fattar ni ju. Medan jag sov drömde jag om hur det hade varit att ha en katt, och vad märkligt att jag hade det under så många år. Ett långlivat husdjur kanske man införskaffar lite lättvindigt, men vips har den överlevt en massa faser, platser och delar av ens liv, från ungdom till medelålder tex. Det var på ålderns höst Nikita gjorde entré i hennes liv, och hon lärde sig att älska på riktigt. Man får ändå glädjas åt att hon fick ett långt och förhållandevis ok liv, där hon fick möjligheten att vara jävligt jobbig nästan varje dag. 16 år är också en hiskeligt lång tid för någon så beroende av tydliga rutiner. På den tiden hinner man kolla igenom alla vhs:erna på den här bilden 5840 gånger. Fattar om man vill dö sen. När jag vakade upp hade vi fått besök av våra gäster för kvällen. Jag hade svårt att urskilja vilka det var först, för jag hade gått i sömnen och slutat upp i takkronan. Jag tycker alltid det är trevligt med gäster, det är ett så bra tillfälle att äta sig mätt och bli lite på haderajjan så att säga. Vi brukar passa på att göra vinprovning också som vuxna brukar göra, och det är nästan alltid vin. Som gå-bort-present hade våra snälla vänner med oss någon gröda som skulle föreställa nån suspekt, superstark chilifrukt. Förpackningen förtäljde dock inte var på kroppen man skulle applicera den, så vi fick experimentera oss fram. Avancerad present ändå! Testa chips. Svar ja: det är chips. Wife appreciation post. Redo för en ny dag, önskar jag också kunde vanka upp så här snygg ibland! Hur gör hon? Tillbaka till mig. På söndagen tog jag över familjen till "min" ö, dit jag brukar åka när jag behöver lite ensamhet och stillhet - Skeppsholmen. Skämt åsido, men där ligger min studio dit jag går om dagarna för att leka med mina musikgrejer. Huset, som ligger bredvid Moderna Museet kallas fortfarande Arresten, eftersom det ursprungligen var ett gammalt militärhäkte byggt på slutet av 1800-talet. De 12 cellerna som ligger fördelade på två våningsplan, har nu byggts om till studios, och innehas alltså av mig och 11 andra producenter, eller "medfångar" som vi hö hö, brukar hö hö kalla oss hö. De flesta studios i Stockholm ligger i gamla ombyggda skyddsrum eller förrådslokaler, men från våra fönster får man minsann utsikt. Ibland brukar jag ta min lilla trubadur-ukelele, sätta mig i fönstret och sjunga poetiska strofer till random personer som råkar befinna sig där nere. Hej lilla du, med barnvagn i solen. Kör du fast tjänst, eller vikariepoolen. Är du här på Moderna för kulturorientering. Eller brann du blott av längtan efter Mejans parkering. På Moderna hade det även öppnat en utställning om Surrealismen, och vilken banger det var! På den hängde bl.a. den här Miro-tavlan som Lynn har en poster av i sitt rum. Miro hade vi som skissnamn ifall vi skulle skaffa en killkatt nån gång förresten, Mira & Miro. Bara för att det skulle ge illusionen av att man befann sig i en fransk film. På Moderna Museet har de även en underbar verkstad med mängder av vattenfärger och material, där barnen kan skapa fritt. Lynns fallenhet för att skapa börjar verkligen nå nya proportioner; när jag kom ut från toaletten hade han hunnit skapa en skalenlig miniatyr-replika av Sixtinska Kapellet. I vår familj applicerar vi kostcirkeln på alla våra utemål. Jag äter kött o potatis, Elsa franska grytor och cruditéer, och Lynn pannkakor med vispgrädde och drottningsylt. På väg hem fick Elsa nog av dumheterna jag skriver och införskaffade den här juvelen. Så att bloggen kan gå tillbaka till det normala igen där hon är den som stjäl spotlighten och skiner brajtast. Tack alla ni som läst ända hit i inlägget, det har varit jättekul att skriva för er. Ha en skön fredag, vi hörs! XOXO
