Glad måndag kära läsare. Det här är katten Mira som skriver igen. Hoppas ni haft en glad påsk. Och innan ni önskar mig detsamma, låt mig bara förekomma er med att säga att min var usel. Riktigt ful, miserabel. Givetvis hade vi planerat att tillbringa påsken tillsammans igen, jag och taxen. I år hade jag dock gjort det fatala misstaget att låta honom stå för planering och biljettbokning. Ja, jag kände väl att det var dags att släppa kontrollen och bli överraskad för en gångs skull. Därför blev jag positivt överraskad när han annonserade vår annalkande vistelse på en stillsam, naturnära viloort på Gotland där vi kunde andas ut efter en intensiv vinter och bara hänge oss åt varandra. Detta var innan jag påminde mig om att jag hatar naturen. Och att jag hatar taxen. Eller, bara de minuter då han är en imbecill idiot såklart, vilket är 99,999% av tiden. Se på honom, hur juvenil hela hans uppsyn är, liksom hans inställning till livet. Redan på tågstationen bytte han ut hela vår packning mot den här bollen. Så nu blir det att leva på hotelltvål och nötter från minibaren. "Minibar" förresten. Och "hotell". Åh, förlåt. Inte menade jag att verka så bortskämd att jag förväntar mig sådana excesser på semestern. Resort:en han bokade erbjöd en s.k. "naturupplevelse". Gud, vem lägger ens pengar på en sådan upplevelse, den är ju gratis. Och miserabel. Jag tog i alla fall på mig att få ordning på tältpinnarna. Men det var något hopplöst över hela konstruktionen. Vilket hån. Mitt tålamod tröt. Dags för någon med hjärna att styra upp situationen, häng på här taxen! Så, här har vi ett hus. Ett prima hus vi kan bo i. Hur svårt ska det va. Vi tog oss en late-night-snack i ekonomiavdelningen. Utsvultna efter dagens trauma. Dag 2. Taxen gjorde sig med ens bekant med ägarna av huset. Integritet: noll. Född till underkastelse. Hur känns underkastelse nu igen? Vet inte, aldrig upplevt. Invånarna i huset var lättimponerade. Men det förstås, har man aldrig sett en idiot förut så framstår det ju lite fascinerande, det måste jag ge dem. Mannen i huset har mest hundvana, men tänker på musik hela tiden. I olika former, låtar och konserter. Som sin nysläppta låt eller den här jazzfestivalen han arrangerar på Södra Teatern den 12 juni tex. Kolla in den, den kommer bli fire. Om kvällarna socialiserade taxen mer och mer med människorna i huset. Fest och flärd och gemytlighet. Suck. Medan jag. Ja, ni ser ju. Väntande vänligt i min ensamhet i den sämstaste av sämsta rumstandarder. Om det fanns ett nedgraderingssystem med ett steg lägre än helvetet så skulle man ha placerats i det här rummet. Så här är jag, i mitt lilla kyffe. Ganska romantiskt. Ja ja, vi närmade oss slutet på dag två på semestern. Håll ut. Taxen vaknade i någon annans rum. Bakfull som få, enligt egen utsago. O herregud.. Bamsi-busi-dusi-mysi-pysi-gull!! Jaså, där är du, hej på dig du. Återförenade till slut. Hoppas du haft trevligt. Ja jag skulle bara kolla runt lite på hotellområdet om jag kunde finna något att tillfredsställa mina lustar. En liten boulebana eller klätterställning eller nåt. Men eftersom du inte bryr dig kommer jag gå in och lägga mig igen, ha det så kul. Vem bitter, jag? Taxen, lösaktig som han är, tillät sig följa med på en guidad tur över naturområdena runt resortet. Vackert som en giftspya i gulblek aprilsol. Helt i sitt habitat, brunt möter brunt. Du skickar vädjande små mobilbilder, jag ser dem. Jag raderar. Under tiden har jag hittat mig ett schysst garage med gratis wi-fi, men dörrjäkeln gick i baklås. Typiskt. Jag bidade min tid med att blicka tillbaka till gamla blogginlägg, tex. historien om när jag och taxen möttes från 2021. Kväll 3 var det samma visa, taxen socialiserandes med sina nya vänner medan jag... Ja, vem bryr sig om mig egentligen? Pluppchans på brun: vad heter katten som jag älskar och har lyckats försaka under hela semestern nu igen? Svar: inte ditt dåliga samvete. Tydligen. Så det var down to mig att se mig omkring och undersöka resortets faciliteter helt enkelt. Jag ryckte mig ur min trygga vrå och begav mig ned i källaren där man som oftast hittar gymet. *puff* Pushups. *ughff* Tänk på superkroppen. Nej hörni, nu känns det här verkligen inte glamoröst längre. Jag som tycker jag har rätt att förvänta mig en stadig ström uppskattning och kanske lite gos. Min stigande grad av misär gjorde mig mer och mer desperat och jag kände att väggarna pressades in mot mig från alla håll. Någonstans ifrån djupet stegrade sig en klagande, kvidande sång. Ett vrål som härstammande från en vålnads uppstigande ur ett apokalypsens helveteshål. Jag insåg att vrålet kom från mitt eget inre. Utan att vara medveten om det hade jag satt igång att jama. "Mira my darling, is that you?" Och kan ni tänka er, bara så där så kom en av de som styr det här etablissementet ned och hörsammade mig. Plockade upp mig i sin famn, och lyfte in mig i gemenskapen. Där, i värmen av ett välmående vardagsrumshäng bjöds jag värmande filtar, äggtoddy och femplusbehandling av en legitimerad katthuvudmassös. Dag 4. Hemresedag. Så ni ser, allting löser sig till slut. Med en gnutta tur och shitloads av psykisk instabilitet tar man sig alltid upp när man är på botten. Nu rider jag iväg mot horisonten på min fyrfota springare, på väg mot nya äventyr tillsammans. À bientôt.
