Hej på er! Jag var i London i helgen. Här kan ni läsa om fredagen, nu tänkte jag att vi går vidare med resten av dagarna. Vi vaknade till det mest brittiska väder jag skådat. Storm och regn. Färgskalan på tegelhusen kommer verkligen till sin rätta bakom en regnig fönsterruta. Man kan nästan höra Oasis spela. Vi gick ner till frukosten på hotellet och jag tog gröt med karamelliserad banan och hasselnötter. Sen var vi redo att bege oss ut i rusket. Dock gjorde det inte så mycket att det regnade, vi hade nämligen inomhusplaner. För hela anledningen till resan var den stora samlingsutställningen av van Gogh på National Gallery som Pontus hade bokat. Vi gick förbi hela den långa kön och sen förbi hela den långa garderobskön vilket var den lyxigaste känsla jag någonsin varit med om. Varför? Jo för att Pontus hade registrerat oss som medlemmar och då var det räkmacka hela vägen in. Tips! Jag kände ett oerhört pirr. Vincent van Gogh är en av mina absoluta favoritkonstnärer och jag har sett varenda film och dokumentär om honom. Men nu skulle jag äntligen få se tavlorna på riktigt. Solrosorna målade van Gogh till sin vän Gauguin när han skulle komma och bo hos honom i Arles. De är nog de mest kända av van Goghs målningar. Totalt gjordes 12 stycken men en brann upp under andra världskriget och en har inte setts till sen den köptes av en privat samlare 1996. Det finns något mystiskt bombastiskt över de enkla stillebenmålningarna tycker jag. Resan från den första till den sista, som nedslag under tidslinjen och van Goghs egen sinnesstämning inkapslat i de spretiga buketterna. Tvärt om som det brukar vara är de faktiskt större än man tror. Jag fällde en tår när jag kom in i salen, vet inte vad det är med van Gogh men jag tror att det är för att han inte uppskattades under sin livstid, dog ung och målade så vackert trots sin psykiska ohälsa. Kanske är det alla brev till brodern Theo, drömmen om att ha ett eget konstnärskollektiv och att han så gärna ville att andra skulle tycka om honom. Kärleken till det vackra, men aldrig någonsin kletigt plastigt. Alltid äkta på något sätt. Jag älskar van Goghs landskap också. Rörelsen och den postimpressionistiska lekfullheten som döljer ett mörker trots sin glada palett. Illustrativt och ändå så tydligt verkligt. Jag vet exakt vilket landskap detta är, jag har gått där bland olivträden. Starry Night Over the Rhône, målad på natten såklart. Efter det stora utställningen gick vi runt på National gallery och tittade på andra verk. Jag som älskar Vermeer blev superglad av att få se dessa två på nära håll. Hans målningar är asmr för ögonen med alla linjer och geometrin. Ljuset är helt otroligt också, så smörigt och samtidigt helt glasklart. Pontus tyckte att det var kul att få se en så "liten" Monet. Refererat till när vi var här. Rembrandts självporträtt med de pliriga ögonen. Jag har verkligen en soft spot för gamla holländare. Efter två ljuvliga timmar inne på muséet gick vi ut i London-myllret igen. Vi hoppade på en dubbeldäckare. Som tog oss till Hackney. Det riktiga London som mamma säger. Pontus trivs. Går runt och ljudar små njutljud. Jag har hittat till naturligt ljus-knappen på min nya telefon också, om ni undrar varför bilderna ser lite annorlunda ut med skärpedjup då och då. Gillar det mycket! Vi hade bord på café Cecilia. Två dagens fisk, två glas husets vita och en korg med deras otroliga guinness-bröd som jag nog måste baka snart, jag har ju kokboken här hemma. Jätteglad gullig kille! Utsikten från vår plats på dubbeldäckaren. Tror ni jag sjöng The Smiths något på resan? Ja. Vi hoppade av i Covent garden och tittade på allt julpynt. Sen smet vi in på en biograf och såg Wicked lite spontant. Jag hade höga förväntningar och tyckte mycket om vissa scener, som tex make over-scenen, älskade! Over all kände jag dock att den spretade lite väl mycket och hade kunnat vara en timme kortare, men underhållande helt klart! Efter bion drack vi pet nat på 10 cases. Deras bar är så mysig. Vi åt middag på restaurangen som ligger vägg i vägg. Jag åt pärlhöna och Pontus steak frites med grönpepparsås. Oj så gott och mysigt! Älskar date nights på vintern. Efter maten promenerade vi ner till Pimlico och vårt hotell. Kvarterets finaste hus. Nästa morgon var vår sista dag och utsikten från fönstret såg lite bättre ut. Låt oss promenera bort de sista timmarna av resan sa vi när vi vaknade. Slurpa upp det sista av London innan julstöket börjar. Söndagsklädd i rosa. Vi promenerade och pratade, stannade och kikade på fina portar. Vilken färg skulle du vilja ha på dörren om vi bodde så här? Oxblodsröd va? Eller blå? Svart är också fint kom vi fram till. Här utanför en bokaffär som inte hade hunnit öppna än. Vid lunch åkte vi hem, och det var allt från London den här gången. Nu blir det all in jul här hemma, idag kommer granen och imorgon ska den kläs. Glädjer mig! Puss. ❤️