Den senaste tiden har jag mer och mer börjat fundera på det här med skönhetsingrepp och operationer. Jag får ofta frågor på dm om jag gör botox eller andra injektioner men har än inte gjort något mer med mitt ansikte än att råka testa microneedeling utan att jag visste det. Jag skriver inte det här för att kokettera, utan jag velar nämligen och tänker att detta är en intressant plats att stanna upp. Något i mig vill absolut inte röra mitt utseende, tänk om det blir fel, jag ser konstig ut och rent etiskt är jag en person som är för tex botox? Men så tittar jag mig i ansiktet och ser åldersfläckar, nya rynkor mellan ögonbrynen och gillar inte alls det jag ser. Eller är jag bara påverkad av samtiden och människor runtomkring mig och i mina flöden? Vad är jag i allt det här och när ska man, om man ska, kliva över och bli av med oskulden?Jag har nog aldrig rakt av hatat min kropp, även om den sett olika ut genom åren. Det är ju en del av resan som är livet tänker jag och tittar ner på min ärrade mage, navelbråck från graviditet och operation och hängande bröst. Jag har alltid haft stora bröst men tycker så mycket om mina små bröst som enkelt passar i kläder och inte är i vägen när jag tränar. Rumpan har väl aldrig varit särskilt putig men addera en 4,5 kilosunge i magen och hela bäckenet har förflyttats och inte är det svank som skapats av det. Det finns mycket man skulle kunna göra, men jag skulle nog aldrig ta det steget. Beror det på att jag är rädd? Jag har ju sövts och opererats och det var bland det värsta jag upplevt, eller är det för att jag har en man och vänner som älskar mig som jag är, eller är det min alldeles egna förtjänst i form av gott självförtroende? Ibland ser jag mig själv stå där framför spegeln i bara trosorna och fipplar runt med brösten. Hur skulle det vara om man lyfte lite här, flyttade runt lite där? Nej, det skulle inte bli bra, det passar inte mig. Jag har vänner som gjort alla möjliga operationer och jag lyssnar nyfiket när de berättar om lyckade resultat och när det gått mindre bra. Jag känner att det är så långt från mig. Jag vågar nog helt enkelt inte. Vem skulle jag vara på andra sidan? Men den där bekymmersrynkan. Är det så fel att inte vilja ha den? Fast vad är ett nervgift, vad gör det med ett ansikte egentligen? Ser man verkligen piggare och gladare ut, mer som sitt tidigare jag, med det mellan ögonbrynen? Jag vet inte. Det finns så mycket skam också. Fyyy för de som använder botox och fillers fyyyyy. Inte riktiga kvinnor. De åldras inte med värdighet. Men hur ska man göra det i ett samhälle där kvinnor inte får ta den platsen och synas efter 40? Hur åldras man med värdighet men ser ändå pigg och glad ut? Det är väl den stora nöten att knäcka. Någon gång tar ju rynkorna över ändå. Får vara så glad jag kan tills dess och sen vidare för då bryr man sig säkert inte lika mycket. Hur blir man nöjd med sin kropp och hur den förändrats utan att lägga sig under kniven? Kanske är rädsla en bra faktor, för att dö och för att det ska bli fel. Eller fult? Vad har ni för erfarenheter? Vad tycker ni om injektioner, ingrepp och åldrande? Måste offentliga kvinnor berätta vad de gör för att fortsätta se unga ut? Känner ni en press att testa botox och annat? Eller är detta filterbubblor vi lever i? För i min kan jag ibland känna mig som ett ufo. Jag är varken för eller emot, väntar kanske på den där kända magkänslan som brukar leda mig rätt. Som hindrat mig från att tatuera mig men som tydligen inte fanns där när jag piercade mig själv i naveln. Hur tänker ni?
