God morgon! Jag skriver ju ibland om mitt sommarbryt och det var några som undrade över det. Vad det var, om jag haft det än, etc. Jag tänkte att vi kan prata om det lite så kanske vi kan ha ett fint samtal? För om sommaren fylls ju ens flöden av vackra bilder på folk som badar och umgås med vänner, alla är glada, solen skiner och det lagas otroliga mängder vacker och god mat. Men hos en själv regnar det visst oftare än hos andra, man ser sig själv i bikini för första gången på ett år, det är fästingar och mail som fortsätter dundra in, det är bråk och kli och jobbiga nätter. Den bilden vi har av svensk sommar som något så efterlängtat att den inte får eller kan vara jobbig eller dålig gör att pressen blir så otroligt stor att må bra. Och inget får mig så deppig som pressen över att vara lycklig. Det handlar helt enkelt om att släppa taget, att våga lämna kontrollen i stan och glida ut över sommaren i dens våld. Låta känslorna komma, tänka alla tankar och sen, någonstans i början av juli, gråta ut allting för att sen vara på en bättre och friare plats efteråt. Kanske är jag helt ensam om detta. Att vara deppig på sommaren är stort tabu i Sverige. Att ens säga att man är deppig eller har ångest anses vara otacksamt och dumt. Man ska ju njuta! Må bra! Men jag fungerar så att jag njuter så mycket, blir så pepp och glad att när jag sen inte orkar mer och kämpar så släpper det, som en cykelslang med punka som bara måste bli helt platt för att sen byggas upp igen. Hur funkar era hjärnor under sommaren? Eller är det praktiska problem som ni kämpar med? För mig här på Gotland är allt så vackert och perfekt. Lynn är glad, Pontus är glad, det är gott, vackert, roligt, spännande. De flesta dagar är helt otroliga. Men så kan jag känna en så himla stark meningslöshet med mig själv vissa dagar. Att jag inte gör någon nytta, inte presterar, inte räcker till eller är duktig nog och så bestraffar prestationsångesten mig med att ha klapprande hjärta i vilan. Varför är man så dum mot sig själv? Varför föddes jag till en person som är helt oförmögen till att vila? Sen kämpar och kämpar jag för att inte göra det och till sist släpper jag taget, gråter, och kommer över till den andra sidan. På den sidan är jag osminkad och lugn, trygg och har ett helt annat tempo. Huset får vara skitigt, maten får vara en macka, utflykterna långa och timmarna tappas bort. Jag glömmer bort Instagram och bloggen, har roligt och granskar inte mig själv. I början av sommaren tycker jag att jag är hemskt ful också. Det är som att vi har andra speglar här än i stan. I stan tittar jag inte så noga. Men här står jag och blänger på den bleka stadsråttan som stirrar på mig tillbaka i spegeln och undrar om inte hos borde stannat kvar på Mosebacke. I augusti däremot är jag solbränd och saltstänkt. Marinerad i sommar och så sugen på att göra mig fin, sminka mig, göra stan och känner mig ursnygg. Är det bara jag? Känner någon likadant? Får man prata om sånt här på sommaren eller ska det bara vara härlig inspiration? Jag hoppas verkligen jag är nära brytet nu, vill så gärna vara på andra sidan och njuta fullt ut. Det är man ju värd efter hela långa kalla året. Tack för att ni läser fastän jag inte uppdaterar så ofta. Det är mycket som sker som inte syns här på bloggen. Men idag ska vi på utflykt hela vägen upp till norr och det ska bli så mysigt eftersom jag var i huset hela dagen igår förutom på kvällen när vi badade i havet och jag tog en påfyllninsspruta på min TBE-vaccinering. Kände mig duktig då! Snart vaknar killarna och då ska vi äta bär och jag ska hälla i mig kaffe. Önska gärna sommarinlägg för bloggen, förutom bilder från Gotland då för det kommer såklart hela tiden. Det känns som att den här bloggen är på en bra plats just nu, med roliga, varma och snälla kommentarer. Då vågar jag öppna lite mer, vara rak och ärlig. Så passa på att önska svåra inlägg, kanske gör de att jag puttas över på rätt sida så kan resten av sommaren bara vara mjuk. Puss
