I söndags vaknade vi upp på loftet i den lilla gäststugan vid Helenas hus och det var grått och ruggigt som det varit den senaste tiden. Fanns inget annat att göra än att dra på sig stövlar och ta en hund i koppel och gå ut. I skogen är det jaktsäsong och svampsäsong parallellt. I fjärran hörde man skotten och vid vägen vildsvinsspår. Bäst att hålla sig nära tomten. Redan tio meter från huset fick vi napp! Tänk att bo mitt i ett svampställe. Ni vet hur det är. Man hittar några trattisar och då gäller det att plöja området noggrant. Med halvfull korg gick vi tillbaka, nöjda. Det är ju trots allt slutet på november, inte alls säkert att man hittar svamp nu egentligen. Men än känns vintern långt borta här i Sörmland. Sju plusgrader, regn och ingen tillstymmelse till snö. Men till helgen så. I trädgården växer fortfarande svartkålen. Och inne i huset låg valparna, som än inte har sitt namn, och kurade i värmen. De ska ju ha tjusiga stamtavelnamn och det går bokstavsvis. Dessa skulle heta något på O och mitt förslag var O sole Mio, eftersom deras hundmorbror (tror jag det var) hette Mio. Tog en jäkel och gick ut. Tog två. Zooma in på magarna om ni törs. Bättre än alla godishamburgare, julmarknader och välskrivna vykort i världen. Söndagen urartade med upp och ner-gång i taket. Och sen åkte vi hem. men bara för att vända i dörren och dra en borste genom håret. Vi skulle på namngivning! Det är ju flott business så jag tog Oscar de la Renta-örhängena. Glada killar. Nina och Antons lilla Elba skulle firas på La vecchia signora, som är en av Stockholms bästa italienska restauranger. Upplägget var otroligt bra. Klockan tre fick man komma, det var två rum. Ett där alla barn hängde och lekte, ritade och pysslade. Och så ett rum för oss vuxna att äta och prata till punkt. Gil, som är Lynns bästis, var ju där såklart så honom såg vi inte röken av på flera timmar. Hittade Alexandra och Viktor i dörren. Vi skålade för lilla Elba. Nina berättade om hennes ovanliga namn och allt var så fint och mysigt. och gott. Ostar och chark. Mmmozzarella. och god pasta till barnen som kom och hängde med oss då och då. Man kunde låtsas att man var italienare själv för en stund. Föreställer mig alla italienska söndagar så här och kan tänka mig att ha det själv. Gullisar Siri och Ebba. Elba i morfars famn. <3 Det var brokigt och mysigt och gott. Timmarna försvann iväg och sen gick vi en omväg hem. En söndag med sån fin mix av saker och människor! Det bästa jag vet.
