Nu har vi bott här på Swedenborgsgatan i prick en månad och jag tänkte att det kanske var på tiden med en liten recap. Vad har varit som vi trodde, bättre, sämre, hur trivs vi och vad är annorlunda från tidigare hem.Först och främst så tror jag det märkt att vi trivs. Jag är en person med direkt magkänsla och det är inte svårt att se när jag är lycklig. Hemmet är en så himla stor del av livet och jag vill verkligen må bra hemma. De sakerna som jag tycker mest om med lägenheten är ljuset, rymden och hemkänslan. Plus att Lynn har ett stort eget rum. Det var ju hela anledningen till att vi flyttade, exakt de sakerna. En grej som jag upptäckt och som verkligen är härlig är att bo i en lägenhet med relativt bibehållen planlösning. Tidigare har vi alltid bott i lite omgjorda lägenheter, eftersom de legat i stan där varje kvadratmillimeter räknas, men att få ha ett riktigt kök och inte öppen planlösning är mycket viktigare än stort och öppet kök för mig. Tydliga rum med tydlig känsla i varje. Jag undrar om de lägenheter som byggs idag fortfarande bygger i öppen planlösning som de ofta gjorde för några år sedan. Jag minns när mamma och jag inredde nybyggen i Annedal och där var alla lägenheter helt öppna. Modernt sa man då, men hur länge? Jag undrar när mindre kök, kanske till och med korridorkök utan sittplats, kommer tillbaka? 1930-talet och funktionalismens ideal. Jag funderar också på det där med förvaring. Hur mycket behöver man? Måste man kunna stuva undan mängder av saker eller är mängden förvaring sammankopplat med mängden grejer? Nu har vi en garderob för städsaker och en garderob för ytterkläder/resväskor/teknikprylar osv och varsin garderob för kläder. Jag funderar på vad vi kan tänkas sakna men kommer inte på något på rak arm. Våra skafferilådor är redan fulla av knastrig granola och jag får torka av alla stora speglar och glaspartier varje dag för de blir så flottiga. Bananflugor och annat bevingat flyger in genom våra öppna fönster och på helgkvällarna hör man sorlet från uteserveringarna där nere. Våra fönster är nya och praktiska, precis som våra element. De är inte de vackraste men jag stör mig inte särskilt. Det är väl som när man träffat en ny kille. Visst, han har några skavanker men vem bryr sig när man är kär.Just nu ser jag oss bo här för resten av livet. Det suger till i magen för jag får en akut existensiell panik av den tanken. Många tycker att det är romantiskt och vackert men jag blir stressad av att se en stor bit tid framför mig. Jag kan inte föreställa mig att vara 50 och bo här. Inte för att jag är rädd för att bli 50 men för att jag alltid vill att livet ska vara i rörelse. Om 12 år är jag 50 och för 12 år sedan var jag 26. Mitt liv är relativt detsamma nu som då. Jag är gift med samma man, har samma ateljé, bloggar på samma portal och älskar samma vintageklänningar. Går samma runda på Djurgården varje söndag. Det som är rätt behöver kanske inte ändras på, det bara flyter. Jag är nog mer trygghetsmänniska än jag vill tro. Iallafall när jag inte tänker utan bara känner. I en månad har vi bott här och snart kliver vi in i den första hösten. Tänder den allra första brasan. Om bara några veckor blir jag faster och då kommer ett nytt liv in i vårt. Sen firar vi den första julen här tillsammans, de första födelsedagarna. Den första påsken och våren. Av många.
