Hej! Här kommer ett inlägg om träning, så om du inte tycker om att läsa om sånt är det smart att hoppa vidare. Inför det här inlägget har jag funderat lite på hela min träningsresa och inser att fastän den varit brokig och krokig så känns den väldigt självklar och naturlig så här retrospektivt. Som att varje steg framåt lett till nästa. Att trots olika anledningar och motivation, stötar av energi och pauser, har den gjort att jag faktiskt helt och hållet lärt mig älska träning, blivit snällare mot mig själv och tryggare i mina egna tankar. Den stora insikten är nog att kroppen som verktyg är ett bra sätt att nå in i huvudet. Men vi tar det från början.Jag har aldrig sett mig själv som en person som gillar rörelse. Sport har varit förknippat med prestation och som med allt annat tycker jag att det är jobbigt innan jag kan det. När andra hittade glädje i idrott ville jag spela teater. Att vara i tankar och kreativitet har alltid lockat mig mer. Båda mina föräldrar är sportiga och i vår familj har träning alltid ansetts vara viktigt så jag kände mig rätt misslyckad från start. Steget till att sen börja träna var därför väldigt stort.Min träningsresa började i sena 20-årsåldern med att jag testade att jogga. Jag hade en app som sa åt mig att nu ska du springa och nu ska du gå. Jag joggade kort och riktigt långsamt. Sen köpte jag gymkort på Friskis och tränade där då och då under min graviditet. När jag sen fick cancer var de tydliga på rehab-avdelingen att träning är väldigt bra för att förhindra återfall så då bestämde jag mig för att bättra på konditionen. Sakta men säkert hittade jag rundor på Gotland som var lagom långa och under många år joggade jag kort och sällan, men jag rörde på mig.Nästa steg i träningen kom när jag köpte SATS-kort. Jag hade en bild av mig själv att jag var i okej form, men att jag just då direkt efter pandemin kanske behövde en extra skjuts. På mitt allra första PT-pass insåg jag att jag inte bara är riktigt svag utan också har ganska dålig kondis. Bilden av mig själv var en helt annan än verkligheten. Trygga mönster och rutiner hade gjort att jag inte såg verkligheten. Jag befann mig på en väldigt dålig plats psykiskt då också mitt i traumaterapi och mådde inte alls bra. Jag hade panikångestattacker och ville bara bli glad, för min familjs skull, mig själv brydde jag mig inte särskilt mycket om. Alla terapeuter jag mött har alltid sagt att jag behöver jobba på compassion och tänka snällare tankar. Ett bra sätt att göra det är via meditation. Men att ligga i sängen i fem minuter och fokusera på olika saker och andas hjälpte ingenting. Jag blev bara mer rastlös, så jag struntade i det och bokade ett Crosstraining-pass 21 november 2021 och tänkte att det är dags att testa något nytt. Mina kompisar Pauline och Amina hade båda SATS-kort och brukade gå på de passen så jag hängde på. Redan på första passet kände jag att det var svårt och tungt. Jag ville bli bättre till nästa gång så jag memorerade tabataövningarna och gjorde dom med hantlar på gymmet själv när jag inte gick på pass. När vintern kom tog jag en paus och satte igång i mars 2022 igen. Efter att ha gjort tabataövningarna ett tag började jag gå på Strong & Flexible-pass med Lizzie och det kändes riktigt bra. De var precis lagom tuffa och så mysigt att träna med en kompis. Så fort vi åkte till Gotland joggade jag där och när vi kom tillbaka på våren testade jag mitt första värmerumspass. Hot power pilates. Ett pilatespass med många snabba repetitioner i varmt rum. Det var riktigt tufft men jag kände direkt att det här med värmerum är min grej. I maj 2022 bokade jag ett HEAT-pass som är kondition och styrka i värmerum och då insåg jag att jag har riktigt långt kvar innan jag klarar av det utan att totalt stupa efteråt. Små steg framåt och sen en utmaning som triggar nästa steg. Under sommaren sprang jag, längre och längre och det kändes bättre och bättre med konditionen. Jag gjorde mina tabataövningar som jag lärt mig från Crosstraining-passen en kvart om dagen. På hösten när jag var tillbaka i stan hade SATS öppnat ett nytt rum med nya löpband, Hiit. Cirkelpass med både löpning och vikter, de två områdena som jag tränat under sommaren. Det var supertufft och jättesvårt, men just därför kom jag tillbaka. Jag märkte stora skillnader på kroppen och konditionen och blev peppad på att känna att det skulle gå bra. Jag skulle vilja kunna gå på ett tufft pass och känna att jag klarar det. Under våren 2023 fortsatte jag med mina Hiit-pass och Power-pilates och slutade mer och mer att gå alla pass som inte var i värmerummet. Jag insåg att det var där inne jag tappade bort känslan av tid och rum. Efter sommaren, den 30 augusti, bokade jag mitt första hot yoga-pass. Jag vet inte varför men jag fick bara feeling en dag. Efter första passet var jag helt fast. Under hösten och vintern har jag nästan bara gått på hot yoga och jag inser att jag inte längre tänker att jag ska bli bättre och starkare utan njuter mer av träningen i stunden. Det är ingen jakt på att inte vara helt slut efter ett pass utan nu älskar jag känslan av att vara överkörd. Riktigt utpumpad, svettig och mjuk i kroppen. Men inte av att ha sprungit det snabbaste jag kan på ett löpband, utan av att hitta flöden i yogan, tappa kontrollen och följa med. Kanske är yogan en sista anhalt i min träning? Eller så kommer det tusen till. Min resa hittills har varit att följa känslan, gå på utmaningar och tagga mig själv till att klara av det. Sen gå vidare. Jag ser träningen som min alldeles egna stund och att den ger mig paus från huvudet. Jag tänker inte på vad andra tycker om mig eller vad jag sa på den där festen. Jag accepterar och är nyfiken på tankarna som ploppar upp. Jag glömmer bort det som oroat mig när jag var hemma eller på jobbet.Jag tror att det viktigaste med träning är att man tar en sak i taget och ger sig själv tid. Att träna behöver inte vara en jobbig uppoffring, just nu längtar jag efter yogan varje dag. Tänk om jag vetat det när jag låg där i sängen med panikångest och försökte andas i fyrkant och meditera. Det går inte att vara klar direkt, det finns inga genvägar till nåt. Men man kan hitta den platsen där man trivs som är ens alldeles egna, man måste bara leta efter den lite överallt tror jag, och i efterhand ser man att fastän vägen var krokig var den menad. Hur tänker ni på träning? Något att bara riva av eller en stund av compassion? 💕
