Jag såg Balettskolan i ett svep. Åtta kvartlånga avsnitt om en högstadieskola i Göteborg där ungdomar går för att bli professionella balettdansare. Jag älskar den här typen av dokumentärt berättande, den är så respektfull och mjuk. Känslan är att man vill att det ska gå bra för varenda en. Jag förstår verkligen varför man blir lärare. Att få ta hand om ett barns utveckling, följa den år efter år och vara där i allt från lyckorus till gråt på toaletten är en sån ynnest. I Balettskolan följer vi flera av dansarna men det är framför allt Heidi som är seriens stjärna. Det är något alldeles extra med den här typen av tjejer. Kanske för att jag ser min egen ungdom i henne. Absolut inte själva talangen såklart, men den extroverta personligheten. Jag tänker på Bridget Jones, om hur älskvärt det är med människor som bara är. Vissa tar mer plats än andra i rum och så måste det få vara. Det går inte att självkorrigera sig hela tiden. Varför har vi fått den idén? Vem i min barndom har tutat i mig det? Så fel de har. Heidis bästa vän är Nikki, den tystlåtna med den precisa tekniken. De är olika och kompletterar därför såklart varandra. Det är så lyxigt att få vara nära niondeklassare. Jag kastas tillbaka till Engelbrekts korridorer, till pojkvänner som gör slut vid busshållplatser och tror att det är från bådas håll medan man står kvar och undrar vad som hände. Det starkaste ögonblicket för mig är när Heidi ringer sin mormor och jag hör min egen göteborgska mormor på andra sidan luren. Så fint med en liten mormor, som pratar bredaste tryggaste göteborgska och som alltid hejar på fastän man blir stor, fastän man är på väg bort. Men alltid så nära som ett telefonsamtal.Jag pratade med mamma om mormor igår. Vi gör det ganska ofta. Det är underligt att när någon viktig dör så går de från att självklart finnas där i tysthet till att bli en person man aktivt tänker på. Jag tar fram henne ur hjärtat och tänker på henne en stund när jag behöver. Plockar fram hennes lilla hesa röst och hennes ord. Det är jag, din lilla mormor som ringer. Morrmorr, så låter det när man är från Göteborg.Det är också helt underbart att se den äkta reaktionen när Vivi ska sjunga och hennes klasskamrat kliver upp på scen före henne. Jag kastas tillbaka till när jag precis börjat teaterlinjen på Södra latin och gick från att vara den enda i klassen som var bekväm på scen till att behöva samsas med andra talanger. Lykke Li, Nanna Blondell, Alida Morberg, det var inte få med star quality i klassen precis. Vår spanska teaterlärare Antonio försökte få oss att hitta till det spontana, det oförstörda. Det är det viktigaste inom teater berättade han, att aldrig någonsin döma eller censurera den första tanken. Baskunskapen i improvisation, att alltid gå med. Jag funderar på om det kanske är en livslärdom i stort. Istället för att korrigera, tveka, förändra sig själv - gå med och acceptera. Kroka arm med någon helt annorlunda, bli hänförd och inspirerad av talanger man har bredvid sig, hitta sin egen självklarhet. Vara sin egen mormors mjuka röst ibland. Se på sin egen resa så som man ser på skakiga niondeklassare, med vördnad och tacksamhet över att man får följa med. 🩰Har ni sett dokumentärserien, vad tyckte ni? Har ni några tips på liknande serier att se när man är klar? Puss!
