Idag har vi varit helt amningsfria i två veckor och därför tycker jag att det är på sin plats med en liten summering om hur det gått. Två veckor utan borde väl rimligtvis inte vara att ropa hej? Nu är det väl klart tänker jag? Okej. Jag har alltså ammat Lynn sen han föddes, det gick lätt för honom att få rätt tag och efter att det onda gått över så var det hur enkelt och bra som helst. Därför har jag inte riktigt haft någon tanke på hur det ska gå till när vi slutar. Det går väl av sig själv, ingen vuxen ammar ju liksom? När 1 år hade passerat (det jag tänkte amma från början) så kände jag att här finns det inte någon som helst möjlighet att sluta. Lynn vill verkligen inte, och jag har inte heller något större behov. Jag testade att försöka sluta nattamma några gånger men det misslyckades totalt. Effekten blev motsatt och han slutade med napp, ville inte ha välling, snuttis eller något ur nappflaska. Han var tydlig med att här skulle det inte slutas med någonting, så jag avvaktade. Inskolning på förkolan gick hur lätt som helst, han åt bra och gärna, lekte, var glad och sov till och med största delen av natten i egen säng. Så jag lät det fortsätta. När han var ungefär 1,5 år började jag känna att det var riktigt tungt med nattamningen, plus de gånger jag hämtade på förskolan och han satt och slet i mina kläder när jag försökte sätta på honom overallen. Jag ville bara kunna gå en promenad hem utan att vi behövde slå oss ner på en iskall parkbänk, fram med tutten och så ska jag sitta där och amma min 1,5-åring i full overall. Nej tack. Framför allt ville jag sova. Nu i påskas gick det hela över gränsen. I ett hus fullt av gäster kunde jag inte göra så där som jag brukade när han ville ha tutten halv två på morgonen. Neka och ta skriket en stund. För då vaknade hela huset och det blev för mycket för mig att ligga där ensam vaken och låta honom få fri tillgång hela natten på bekostnad av min sömn. Så när gästerna åkte på söndagen bestämde jag mig. Nu slutar vi. Det kommer inget bättre tillfälle att sluta amma på. Sluta helt, 100%. På dagen var det inga problem, men sen kom natten. Jag somnade i sängen med honom på mig och efter någon timme var det igång. Resten av den natten bestod av gråtskrik så han tappade rösten och dagen efter ringde jag 1177 i panik, grät hos min mamma i telefon och Pontus bad mig nästan att strunta i det hela och börja amma igen. Så illa var det, efter bara en dag. Men sen kom nästa natt och då var vi mer rustade. Jag tog med mig dator, hörlurar och öronproppar upp på övervåningen och vaknade först klockan 04 av hans gråtskrik. Sen var vi vakna allihop. Tredje natten var bättre. Han vaknade bara någon gång och var ledsen och då fick han en macka av Pontus och Nicke nyfiken på paddan. Dagen efter var han oerhört gosig och det var ju den ultimata belöningen. Även om jag förstår att det var pga av att han var ledsen att mista mig som han blev mer gosig och inte pga mer kärleksfull. Nu har det alltså gått två veckor sen vi slutade amma och jag kan säga att det känns både bra och mindre bra. Det mindre bra är att jag verkligen känner att vi mist en viss kontakt. Han vill såklart gosa och leka, men vår närkontakt är mycket mer sporadisk och han är mer arg och envis. Han sover inte längre i egen säng och han vill absolut inte åka vagn eller bilbarnstol helt plötsligt. Det kan ju såklart ha med 2-årstrots att göra också, och även det vara en fas. Men det är mer kämpigt för mig att ta mig igenom skitjobbiga hemgångar från förskolan om jag inte har mitt hemliga (tutt)-vapen när vi kommer hem, kan landa med honom i mitt knä och knyta an igen. Det blir liksom svårare att bli nära. Han vill inte alls sitta i knät lika mycket och ränner hellre omkring. Det som är bra är att jag får sova. Jag känner hur jag börjar bli mig själv igen och vaknar utan minnen från natten. Utvilad och klar i huvudet, med energi och tankar på saker jag vill göra för mig själv. Träna, träffa kompisar, jobba. Det känns skönt. Och sova i egen säng gör väl knappt något barn? Gosigheten kommer ju och den finns där, dessutom är det säkert mer jobbigt för mig rent avvänjningsmässigt än för honom, och det vill jag ju inte lägga på honom. Men samtidigt kan jag inte sluta fundera på hur det skulle varit om jag slutat i en annan fas. När han inte var en trotsig snart 2-åring och ändå på väg in i en fas full av separation och känslostorm? Kanske hade det varit lättare för oss båda om vi gjort detta när han var 1 år ändå? Trots att han inte visade att han ville då. Eller senare? Fast frågan är om det någonsin varit lätt. Vissa barn vill kanske helt enkelt inte sluta amma. Nu gosar han med tuttarna, äter tidiga mackor och sover djupt mellan oss i sängen. Ledsen om detta inte var ett "åh så tog det tre dagar och sen blev allt bra!"-inlägg. Jag tror inte livet med småbarn är så enkelt även om man säkert skulle kunna klassa detta som ett lyckat avslut på tre dagar. Klassiskt. Men det finns så mycket känslor kopplat till amning. Som jag aldrig kunde förbereda mig på. Det handlar om anknytning, fysisk närhet, rutiner och sömn. Superstora grejer, inte bara mat. Och kanske är amningsavslut inte något som går på tre dagar fastän det är så det framställs och låter? Det kanske är tre dagar av aktivt slut, och sen ett par veckors bearbetning. Nu vet ni! Puss.
