När jag tappade mitt bokstavshalsband och 10-årigabröllopsdagshänge på Gotland i somras kändes det så himla tomt om halsen. Jag hade vant mig vid att det låg något i halsgropen och det kändes fint att ha nåt som påminde om de 10 år vi varit gifta. Men som sagt. Nu ligger den i något sanddyn någonstans på ön och en sak jag lärt mig är att alltid ha säkerhetskedja på fina halsband. En eftermiddag gick jag med Sofia som smakråd till Kaplans för att kika på ett nytt hänge. Jag kom hem med ett hänge, ett halsband och örhängen. Ett set som jag haft varje dag sen dess och som kommer bli mitt smyckeskit att förhoppningsvis ha i många år framöver. Pärlhalsbandet är från 1930-talet och graderat i små små pärlor som blir till större på mitten. Det är så himla vackert, med små rosenstenar vid stängningen. Till silverkedjan som jag hittade på loppis i somras köpte jag en ensam diamant i en blomsterformad fattning, från 1950-talet. Min syster har haft en sån hela livet och jag tycker det är så klassiskt och fint. Underbart ihop med pärlhalsbandet. Örhängena är två små pärlor i oregelbunden form och två små diamanter som sitter över. Nätta och perfekta till allt. Min vigselring är ju från Bukowskis och inte ny, men den enda ringen jag har och den finaste jag någonsin sett tror jag. Det är smyckena jag bär varje dag. 🐚✨
