1, 2, 3, 4 God morgon fina ni! Nu sitter jag här helt ensam i vardagsrummet igen. Som jag älskar. Visst är det ett superkonstigt läge nu? Man vaknar, kollar nyheterna för att se hur det spridit sig över natten, vad som ställts in och ligger lite med andan i halsen och väntar på någon form av chock? Så känner jag iallafall jag, att det är oron av något stort som närmar sig som är det som skrämmer mest. Vilket många har påpekat är intressant, eftersom klimathotet krävde detta av oss för länge sedan men då hände inte särskilt mycket, men nu sitter vi stilla i våra båtar och vågar knappt skaka hand med varandra? Jag hoppas verkligen att läget lugnar ner sig så småningom, för alla som är oroliga, för oss som har sjuka släktingar man tänker på, för att småföretagare och stora ska kunna fortsätta ha sina verksamheter, och för att det är så himla läskigt med den här människofientligheten som skapas av att vi är rädda för gruppen. Men jag ska inte prata mer om virusläget, det kanske är just på såna här platser som man vill slippa det? När Instagram, nyheterna, alla tidningar, tv, allt fylls av uppdateringar och så är vi ett steg närmare domedagen. Kanske är det just här ni vill få en paus? Säg gärna vad ni önskar. För å ena sidan känns det så knäppt att kliva in här på morgonen och inte lufta sina tankar så som jag brukar, och nu är de mycket i det rådande läget, men å andra sidan måste ju livet fortsätta för att vi ska ha en chans. Något att se fram emot i vår, drömmar och visioner. Livet fortsätter, nu och efter detta. Speciellt om vi hjälps åt. <3 Jag är iallafall glad under oron. Igår skrev jag på mitt manus till min novell och skickade in och min förläggare ringde upp efter bara en liten stund och sa att hon skickar det direkt till redaktör. Det gjorde min dag! Jag som var beredd på att hon skulle säga att det där får åka i papperskorgen, nästan. Och så är jag glad att ni är pepp på mitt nya jobb på Independent kostym. Jag kommer enligt mitt kontrakt konsulta dom från och med nu fram tills september, och sen kanske för evigt om uthyrningen går bra. Det känns lite som tiden när jag jobbade på Beyond Retro, eller hur? Tillbaka till där allt började. Så himla tryggt på något sätt. Och eftersom jag bloggar kommer ni ju få hänga med på mina dagar där också såklart, precis som på Beyond Retro-tiden. Kanske inte så många underklädesfotograferingar på Louise bara, haha, eller på Anna i tyllklänning inne på lagret. Vi hade det verkligen underbart tillsammans. Mycket lek men också mycket slit. Som den där gången jag sov över i en hård vintagesoffa under ett lager av vintagepälsar i full cirkusmundering och lösmustasch efter ett event. Ett event som för övrigt Pontus var på utan att vi visste vem den andra var. Igår var vi hemma hos våra kompisar Alek och Amina i deras nya lägenhet de flyttat till och åt middag. Det var nog veckans absolut mysigaste stund. Jag har verkligen saknat dem. Vi har inte setts sen nyårsafton och det är så mysigt att umgås, känna närhet till sina vänner och Alek och jag pratade en lång stund om hur våra liv förändrats sen vi lärde känna varandra 2008. En ny tid nu, med småbarn och hemmamiddagar. Jag älskar det. Jag älskar att livet inte är klossar som byggs på och bara blir mer och mer, högre och högre, vingligare och vingligare. Utan en ny kloss som läggs för varje steg framåt i livet man tar. Även om man bär med sig det man varit med om, har kvar vänner från förr och alla minnen såklart, så är det ett nytt liv. När Lizzie var här i lördags och vi kollade på Mello fick vi akut nostalgitripp när vi efter finalen satt och Youtube-klippkollade som vanligt. Vi hamnade på The Knife - Pass this on, som kanske är den bästa videon som gjorts? Och slank sen in på massa Vitalic-låtar och sånt vi lyssnade när vi hängde på Giliotin och Paradise på Marie Laveau i vår ungdom, hehe. Så nu har vi bestämt att vi ska ha nostalgitrippsfest bara hon och jag hemma hos henne snart. Bara lyssna på gammal musik, dansa i sängen och dricka bubbel. Bästa jag kan tänka mig. Jag tror att det kan vara bra att vara lite skör och nostalgisk ibland, iallafall om det får en att uppskatta sina vänner extra mycket och tiden man haft tillsammans. Menar inte att något kommer hända oss, jag menar bara att det är så himla lätt att springa förbi allt hela tiden och inte stanna upp och se vad man har, och ibland blir man påmind om hur himla fantastiskt det är också. Kanske är det när man skrivit ett manus som är bra och Pontus målar hallen ljusgrön, Lynn är glad och har precis krupit upp här bredvid mig i soffan och på söndag får vi låna mammas bil och ska åka till Strängnäs. Kollaget här ovan får summera vad jag drömmer om och älskar att vila ögonen på för tillfället. Spretiga gröna buketter, stora vita vintageblusar, långa bad och gamla lampetter. Romantik. <3 Ha en underbar dag i allt så hörs vi snart! Puss.
